Jojo, det var på den berömda gnällen. Julafton kändes ganska vintrig men på juldagen kom den. Blidan. Som en objuden gäst som aldrig går hem, som en fästing i en romantisk solnedgång, som en tjatig jävla repris i gammel-tv. När nu hela Los Angeles brinner upp ska man väl egentligen inte sitta här och gnälla för lite regn, men nog är det väl ändå rätt eländigt med plusgrader på vintern?
Jag vet vad ni tänker. Ni tror att det här är en sån där klimatförändringstext där jag står i begrepp att ondgöra mig över hur vi förstör planeten med fossila utsläpp? Att jag kommit för att servera en ljummen liten moralkaka som salt i den envisa trettondagsbaksmällan?
Icke så, mitt sinnelag är inte skapt för så långsiktigt tänkande. Jag när inga illusioner om att rädda någon planet. Inte heller tycker jag att jordens kommande undergång gör det svårt att sova på natten. Mina invändningar mot varmare väder är mycket mer jordnära och är egentligen rotat i mitt av Gud givna sinne för skönhet. För nu kommer min slutsats: folk blir så jävla fula i blida.
Så är det. Fula som stryk blir ni när termometern passerar nollstrecket på sin väg uppåt. Pömsiga, trötta i blicken, svullna som lik i vatten. Ni blir andfådda, klumpiga, sega. Ni halkar er fram som vore livet en hockeyplan och ni saknade ben. Fukten i luften får era sinnen att mögla. Hade det varit andra tider hade jag satt er på åderlåtning allihop, men med läkarkonstens framsteg vet vi alla att för slika tillstånd finns ingen mänsklig kur eller bot. Regn på vintern är ett otyg. Sexlusten dör, barnafödandet går ner, missväxt och samhällsförfall följer i plusgradernas förbannade spår. Ta mig inte på orden nu, men jag ger mig fan på att antalet självmord skenar i blida.
Nej tacka vet jag minusgrader. Snö. Då blir ni vackra. Snygga. Storstilade. Skillnaden blir så mycket tydligare nu när vintern de senaste dagarna gjort comeback. 10-15 minus och semisnöstorm. Folk tar spjärn, rätar på ryggen. Rosiga kinder i motvind och mörker. Som änglar och valkyrior flyger ni fram med vinden i håret, köldens klarhet ger spänst i stegen. Piteborna är i sitt element, reser sig i den nordliga brisen. De ser mot framtiden, blicken får fokus – i en heroisk gest av att acceptera sitt djupfrysta öde säger pitebon ja till livet. Man blir stolt, exalterad, man får puls. Fjärilarna i magen dansar med snön.
Men säg den skönhet som varar. I Los Angeles rasar bränderna, i Europa rasar kriget. I Piteå pekar prognoserna för nästa vecka på plusgrader. Och kanske är det fult att gnälla. När världen brinner ska man kanske inte klaga på lite regn. Ni kanske finner min lilla text smaklös och ytlig? Kanske ni tycker att det finns värre saker här i världen? Och kanske är det så. Kanske är det ni läser här bara en bitter vinterälskares barnsliga klagan på vädret, ett utslag av uppdämd frustration i en tid där människa och klimat inte längre drar jämnt?
Det må vara hänt, men visst fan blir folk fula i blida?