Protesterna mot polisvåld och rasism fortsätter i kölvattnet av mordet på George Floyd den 25 maj. Protesterna har nu spridit sig över stora delar i västvärlden, och även i ett flertal svenska städer samlar demonstrationerna tusentals personer.
Syftet kan ju inte anses vara annat än nobelt. Trots den principiellt gällande rättsstaten och den medborgerliga rätten att få sina säkerhetsintressen skyddade av domstol och polis präglas maktutövningen många gånger av rasprofilering och rasism. De senaste årens västvärldspolitik, alltmer präglad av segregation och nationalism, riskerar att få tidigare tendenser att eskalera. Folkligt missnöje kombinerat med alltmer våldspräglad retorik bland politiska eliter och majoritetsgrupper riskerar att skapa en allt tydligare spiral av riktat och ideologiskt motiverat våld. Att på alla samhällsnivåer visa solidaritet med dem som drabbas av detta våld är inte bara viktigt. Det är nödvändigt för att styra om den alltmer totalitära politiska inriktningen, och därmed på sikt förhindra en demokratins kollaps i väst.
Samtidigt pågår coronapandemin för fullt. På global basis finns det inga tendenser till att spridningen mattas av. Tvärtom, den ökar. Trots att tendenser pekat på att smittan i Sverige bringats under kontroll är detta helt oavhängigt en social distansering och försiktighet i sociala kontakter. Detta gäller i ännu högre grad folktätare städer som London, New York och Washington. Den senaste tidens protester riskerar att få smittspridningen att eskalera snabbare och mer ohanterligt än vi sett under våren. Solidariteten med Black Lives Matter, så behjärtansvärd och viktig den är, riskerar att omintetgöra hela smitthanteringen i väst, med potentiellt tusentals fler döda och en ny ekonomisk kollaps som följd.
Solidaritet ställs mot solidaritet. Att stöda ena sidan betyder att negligera den andra. Digitala protester skapar ingen revolution. Nutida historia visar att markjobbet fortfarande behövs för att skapa förändring. Samtidigt är verktyget för denna förändring en riskfaktor för samhällskroppen i stort. Statistiken för smitta dras som vi vet med eftersläpning, och det är först på några veckor vi kan bedöma den skadeverkan som protesterna åsamkar arbetet för att hejda pandemin. Det är ett elände för en människa, att på ett sådant krasst sätt behöva välja mellan död och död.