"Kära dagbok. I dag är den värsta dagen i mitt liv. I dag fick jag tandställning". Orden var på vissa ställen svåra att tyda där mina tårar hade smetat ut bläcket och fått bokstäverna att smälta samman.
Okej, så illa var det kanske inte, men dagboksutdraget är faktiskt autentiskt. Jag fick tandställning för snart två år sedan och trots att det var ofrånkomligt - let’s face it, insidan av min mun såg ut att vara överkörd av ett tåg följt av en lastbilskaravan - låg jag ändå tillbakalutad i den där jäkla stolen och gjorde upp flyktplaner medan tandläkaren inspekterade mina katastrofer till tänder.
Visst, jag var fjorton år, överreagerande och allmänt oroad över vad andra skulle tycka. Och visst, jag fick stå ut med en och annan "När går tåget?"-kommentar. "Går det att kyssas i den där?" och "Om du går för nära ett kylskåp, fastnar du då?" var också ganska vanliga frågor.
Just nu skrattar jag gott åt det, men som fjortonåring tog jag det mycket hårdare.
I början vågade jag inte heller le när någon skulle ta kort. Eller ja, ett sådant där mesigt nu-höjer-jag-mungiporna-så-lite-det-går-så-jag-varken-ser-glad-eller-ledsen-ut-leende lyckades jag väl ibland fyra av, men aldrig mer än så. Kan ni fatta det? Jag var till och med rädd för att visa att jag var glad, bara på grund av lite metallskrot. Jag menar, folk hade väl bättre saker att tänka på än min - enligt mig - så ohyggliga tandställningsdiagnos.
Trots att jag efter ett halvår eller så insåg att tandställning ändå är helt okej, så kändes det ändå skönt när jag för ungefär en månad sedan fick ta bort den där rackarns rälsen för gott.
Även fast det absolut inte är något fel med att ha tandställning så kan det vara lite påfrestande att efter varje tacokväll ha munnen full med kvarbliven köttfärs och majs.
Hoppas jag inte har skrämt någon framtida tandställningsbärare, för det är verkligen värt det - jag lovar, ni kommer känna er som filmstjärnor hela bunten.
Men glöm inte att det är okej att le!