Festspelen 2014 är minnesvärd i både positiv och negativ bemärkelse. Det musikaliskt positiva har framgått av recensionerna och PT har bevakat alla konserter utom studenternas. Att det varit möjligt är förstås bra på ett sätt, men eftersom utrymmet i tidningen, liksom antalet recensenter, är ganska konstant signalerar det också att programpunkerna varit få.
Jämfört med tidigare festspel har variationen på ensembler och genrer inte heller varit lika omväxlande som tidigare år. Mig personligen har det inte stört, för de musikupplevelser som bjudits har hållit hög klass och jag är glatt överraskad på den punkten. Men publiken i stort håller uppenbarligen inte med, för majoriteten av konserterna har inte varit vad man kan kalla välbesökta.
I någon mån har Festspelen i Piteå alltid haft som måtto att ge publiken vad den inte visste att den vill ha. En bra inställning om folk faktiskt kommer, men annars meningslös. I år har varken invigningskonserten som ofta brukar vara fullsatt, eller det stora affischnamnet Malena Ernman som alla känner till, dragit fullt hus i Acusticums stora sal. Och 250 i Badhusparken är inte mer än en medelmåttigt stor publik, trots gratis entré och fint väder.
Att mästarnas konsert blev fullsatt i musikhögskolans aula beror till betydande del på att alla deras studenter naturligtvis var på plats. Den stora tillströmningen vid avslutningen med Roxy Storband ursäktar inte att det vid övriga konserter varit så få intresserade som löst biljett att en av artisterna ifrågasatte marknadsföringen inför sin fåtaliga publik.
Där tror jag också att en stor del av problemet ligger, för marknadsföringen har varit så snålt tilltagen att inte ens festspelsprogrammet – som ska vara publikens trognaste ledsagare – varit pålitligt.
Att ge den nya konstnärliga ledaren och vd:n Katarina Fallholm skulden för sådana arrangörsmissar tror jag är en frestande men alltför enkel analys. Jag minns nämligen en tid när Festspelen hade en särskild marknadsförare som bland annat lockade busslaster med Skelleftebor att åka till konserterna i Piteå, bara för att nämna något. Kan det ha varit dyrare än att ordna dåligt marknadsförda konserter med internationellt verksamma artister, dit bara några tiotal personer löst entré? Vad är ett varumärke med gott rykte värt?
Hur ekonomin för marknadsföring än ser ut, tycker jag att den konstnärliga ledaren och vd:n enbart borde ha i uppdrag att ansvara för programmets artistiska och musikaliska innehåll inom en given budget, samt att vara ansikte utåt. Precis som när kurserna vid Piteå Sommarakademi planeras inför varje festspel, borde det finnas en oomkullrunkelig grundbult för en ny festspelsgeneral att förhålla sig till även när konsertutbudet planeras.
Som det är nu verkar det saknas en slags stadig mall för att balansera nya ideer med inarbetad rutin. Med tanke på de senaste årens allt tätare ledarbyten tycker jag mig se en risk för att hjulet måste uppfinnas om och om igen. Om det då inte rullar på som förväntat är det uppfinnaren och ingen annan som får skäll för att ha varit för påstridig angående konstruktionen, oavsett alla medarbetare som också varit inblandade. Nu önskar jag årets festspelsstab och alla andra Glad midsommar!