Mördare i fönstret
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men på natten är det annorlunda. Då kryper de läskiga mördarna runt knuten på huset (de som inte redan har gömt sig i källaren) och ska jag gå och dricka vatten i köket gör jag det i rekordfart. Hjärtat slår omänskligt fort och jag vågar inte ens titta ut genom fönstret. När jag kommer tillbaka till min varma säng rullar jag in mig i täcket, ser till så att fötterna inte sticker utanför så att ingen kan bita mig i tårna och blundar sedan hårt.
Det värsta scenariot är när jag sover hemma hos min pojkvän, vaknar mitt i natten och är otroligt kissnödig. Han sover i en stuga på gården, vilket innebär att man måste gå ut och sedan in i själva huset. Det betyder att jag med andra ord måste gå ut ur den trygga stugan och ge mig i kast med mördarna utanför. Det är ganska påfrestande att helt nyvaken springa över gården, låsa upp dörren utan att se över axeln, låsa dörren igen, ytterst försiktigt öppna badrumsdörren utan att bli överfallen och sedan ta sig tillbaka till stugan. Som alltid finns det en säkrare lösning. Med en väsande viskning väcker jag min beskyddare (när han är med försvinner alla eventuella mördare) och låter samtidigt som en treåring. "Filip! Du måste vaaakna. Jag är kissnödig". Han tittar sömnigt på mig men ställer sig upp och följer med mig in, utan att klaga eller sucka. Jag antar att det är det som kallas för äkta kärlek.