MALIN ÖBERG: Min skivsamling

Jag kom att tänka på en sak när jag såg Idol förra veckan. De flesta som söker förklarar att "musiken är allt". Och jag undrar, vad menar det med detta påstående? Menar de att 1. musiken är viktigast. 2. att allt kan förklaras med musik eller att 3. bilen som nyss körde förbi med ett fruktansvärt läte som berodde på hålet i ljuddämparen faktiskt också är musik? Hursomhelst, alla har någon slags relation till musik. Man kan lyssna på musik för att bli glad, peppad och lycklig. Man kan också lyssna på musik när man är ledsen, nedstämd eller deppig. Vem har inte lyssnat på en tragisk kärlekssång och tyckt oändligt synd om sig själv någon gång? Eller sjungit med till världens bästa partylåt och bara velat slå klackarna i taket? För mig är musik som oftast en glädjekälla.

Musik har alltid varit en stor del av min vardag, mest genom dansen. Man kan liksom uttrycka musiken genom dans, om ni fårstår vad jag menar. Som de flesta andra ville jag bli "artist" när jag var liten. Hur många gånger har inte jag och lillasyster "uppträtt" i vardagsrummet varje gång någon kom på besök? Först var det vår Astrid Lindgren-skiva som var favoriten. Vi mimade till Madicken-låtar och Emil-låtar dagarna i ända. Sen upptäckte vi en annan musikgenre - Aqua, A-teens och Spice Girls. "I’m a barbie girl" gick varm i cd-spelaren under en lång tid. Därefter blev Hanson och Westlife min stora kärlek (jag hade en stor poster med det sistnämnda pojkbandet ovanför min säng)

Någon gång under den eran såg jag en film och vid något tillfälle sa någon av skådespelarna att "man kan avgöra vilken typ av människa en person är genom att granska dess skivsamling". Jag fick panik, vad fanns egentligen i mitt skivställ? Westlife, Hanson, Aqua, Astrid Lindgrens favoriter, Hits for kids nummer 1 och 2, en skiva med något ryskt konstigt band samt ett kasettband med panflöjtisten Dana Dragomir. Det bör kanske nämnas att jag var 12-13 år, vid detta tillfälle, en ålder som kretsade kring den egna identiteten, hur man skulle klä dig (helst i hood från JC med trycket lovely) och huruvida man skulle sminka sig eller inte. Mina cd-skivor åkte ner i en kartong och ser nästan aldrig dagens ljus. Jag har nog inte köpt en cd-skiva sedan dess.
Vad kan man då utläsa av min musiksmak idag? För mycket Norah Jones, Melissa Horn och Maria Mena skulle jag tro, men vad säger det om mig? Att jag får ont i huvudet av skrikmusik och att jag är en sucker för fina texter, kanske. Jag kan inte direkt använda mina favoritlåtar när jag ska ut och springa. Det blir snarare långsam promenad med svävande steg istället för att springa stenhårt och bli peppad till tusen.
Många låtar har man en speciell relation till. Till exempel "Orange sky" med Alexi Murdoch, då tänker jag på december 2008, pepparkakshusbygge och nykär. "On my mind" med Kurt Nilsen gör mig påmind om sista terminen i nian. Ja, ni förstår. Genom att lyssna på vissa låtar kan man locka tillbaka vissa känslor. Musik gör mig oftast glad, men ibland gör den mig bara galen. Raymond och Maria - "ingen vill veta var du köpt din tröja" plågar mig fortfarande ibland. I somras höll jag på att bli knäpp på Sean Banan och nu vill jag bara gömma mig under täcket när jag hör Lady Gaga. Lagom är bäst, om man säger så...

Malin Öberg: Min skivsamling