Att få vara i fred, är oerhört viktigt för mig, särskilt i vissa perioder av livet. Nu har jag mitt eget lilla Laila-krypin.
När jag tänker efter så har hormonerna nog påverkat hela mitt liv. Jag kom i puberteten alldeles för tidigt, följt av en ilsken PMS som orsakade utbrott och frustration.
"Du kommer nog få svårt att hitta en man som orkar leva med dig", fick jag höra.
Det kändes tufft, men också ganska logiskt. Så jag målade upp en bild av ett vuxenliv i ensamhet, jag skulle bo själv i en fin, välstädad lägenhet med fräscha snittblommor och göra karriär på något flashigt modemagasin. Jag behövde inte någon man.
Men så träffade jag kärleken. Det sa pang och ja, han stod faktiskt ut med mig. Men många år och två graviditeter senare ökade min PMS alltmer i styrka.
"Är det dags för mamma att ha det där nu igen", undrade mina två grabbar och så höll de sig undan på sina rum.
Känslostormen som drabbar en är svår att beskriva. Arg, ja, absolut. Men med vuxen ålder blev det mer en sorgsenhet och att jag hela tiden tänkte ut fruktansvärda katastrofscenarior. Skulle mannen ta bilen till jobbet i Luleå på morgonen skulle han råka ut för en trafikolycka och dö. När äldsta sonen skulle ut och köra skoter med kompisarna skulle han krocka med ett träd, bli invalidiserad för livet och hamna i rullstol.
När yngsta sonen skulle resa på en kryssning till Tallin såg jag gång på gång hur han förvirrade sig ut på övre däck, snubblade till och ramlade ner i det iskalla, mörka havet. Hans kropp skulle aldrig hittas.
Absolut, sådana fruktansvärda sakar kan hända en i livet, men inte flera gånger varje månad. Om och om igen, år efter år.
Efter den här veckan, när mensen äntligen kommer, förvandlades jag istället till en ynklig, känslosam varelse, "Krama mig", "Säg någon snällt" eller "Va, glömde du köpa choklad, du tänker minsann aldrig på mig".
Min PMS och mens påverkade familjen under många år, ett tragisk faktum.
Och så var det det där med blödarhyddan. Min man, som är en väldigt praktisk och lösningsorienterad person tyckte direkt att det lät som en bra idé. "Och så skulle man kunna göra en lucka för att snabbt kunna skicka in maten", menade han med ett skojfriskt leende. Allt för att vi skulle slippa ha så mycket kontakt med varandra.
Tja, nu blev det inte någon egentlig blödarhydda till sist, men väl ett orangeri på baksidan av huset som man kan krypa in i och vara i fred en stund. En liten Laila-lya!
När jag så satte in en hormonspiral så lugnade kroppen också ner sig och mensen försvann puts väck. När jag och min kollega Ylva skulle börja med den här artikelserien om klimakteriet så ställde jag mig själv frågan: "Är jag där nu". Men nej, jag tror inte det, fast jag har en del symptom som påminner om förklimakteriet.
Men den här gången, när klimakteriet snart ska drabba mig, vill jag vara mer påläst och fortsätta att må bra.
Därför har också den här artikelserien gett mig så mycket, att jag även har kunnat skaffa mig egen kunskap längs vägen.
"Vad är det där klimakteriet egentligen", undrade yngsta sonen när vi var ute och körde bil och då fick jag möjlighet att förklara för honom också. Det här ska fasiken inte vara något som vi inte pratar om.
Och känns livet som att det är i gråskala har jag ju alltid min plan B, min egen lilla hydda, eller ja, orangeri som snart får en sovboda intill. Här kan jag vara ifred en stund – det är faktiskt inte så dumt det heller.