I mitt vardagsrum står en flyttkartong kvar. Den har stått där i ett halvår och fungerar utmärkt som tv-bänk. Tanken är såklart inte att den ska stå där men den har bara fyllt sin funktion så bra. Det känns nästan lite orättvist och ytligt att sparka ut den nu, som att jag inte bryr mig om hans långa trogna tjänst.
Nu kanske ni tänker att det inte alls handlar om flyttlådans känslor utan bara om min lathet. Det skulle jag helt klart säga stämmer.
Det finns även andra anledningar, orsaker, ursäkter och motiv till att det inte blivit gjort. När jag tänker på tv-bänken så överväldigas jag av allt det innebär.
Först och främst måste jag hitta en jag gillar, som min sambo också är okej med.
Som att det inte är nog måste den finnas till rätt pris och jag måste även kunna transportera den.
Men mest handlar det nog om latheten. Viket är väldigt konstigt när jag kan spendera timmar med att vika små pappersfigurer och läsa recept på internet. Min bästa förklaring är en sjukdom som jag kom på nu, den kallas selektiv lathet. Jag lägger gärna ner tid men bara på saker jag känner för, vilket är väldigt oförutsägbart.
Förstår ni kanske nu att det känns skönt att ha kvar flyttkartongen? Men jag har i alla fall kommit en bit och insett att det inte funkar. Jag har en idé om att det kanske skulle hjälpa om jag hoppade sönder den eller slängde den. Kanske skulle det kunna motivera mig nog att göra något åt det! ... eller så skulle jag bara ställa alla sakerna på golvet.
Men nu vet ni, min djupa mörka inredningshemlighet som jag inte visar på bloggen. Men det kanske är som de brukar säga "Bekänd sak är halvt förlåten" och jag hoppas att min trovärdighet och mitt anseende som detaljintresserad pyssel-bloggare kan repareras efter denna skandal.