"Det verkade som att alla gick till de här korkade ställena kallade gym. Idén var att man betalade en himla massa pengar för att springa runt och lyfta tunga saker. Största skämtet i världen, men ändå föll alla för det - även jag." Så öppnar Ted ett avsnitt av tv-serien How I Met Your Mother. Första gången jag såg det kunde jag inte riktigt relatera till det han sa, eftersom jag inte var en av de "alla" han pratade om, men nu kan jag också säga "även jag".
Jag brukade tycka att Ted summerade hela det där gymkonceptet ganska bra, trots att jag aldrig ens satt foten innanför ett gym. Bara tanken på svettiga träningskläder och gnisslande maskiner fick mig att skaka på huvudet och småle. När skolan började om för ungefär sju veckor sedan, frågade en kompis mig om jag inte skulle börja träna på gym. "Nej", svarade jag, "nej det är nog inte riktigt min grej". Några övertalningar senare var jag ändå på väg till mitt första gympass någonsin.
Jag ska inte ljuga, det kändes verkligen som om jag kommit helt fel då jag stod där bland alla träningsmaskiner och hantlar. Runt om mig snurrade rullbanden på hög fart, vikter klingade när de slog i varandra, folk flämtade av ansträngning när de kämpade på spinningcyklarna och där stod jag och undrade vad fan jag gjorde bland alla dem.
Någon timme senare kändes det dock inte lika främmande längre, och jag började märka att jag faktiskt hade riktigt roligt. Jag pressade mig själv och tränade viljan på ett sätt jag aldrig gjort förut och det kändes väldigt bra när jag knöt av mig gympaskorna den kvällen.
Sedan dess har jag återvänt till gymmet en gång i veckan. Inte för att gå ner i vikt eller något sådant, utan mitt enda mål med träningen är att må bra och det gör man verkligen efter ett hårt gympass - man känner att man kan klara VAD SOM HELST.