Mentala idoler att nåla upp på väggen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kanske har jag inte märkt det för att de nya inte är sådana man nålar upp autografprydda planscher av på väggen, utan mer är inspirerande förebilder. Som mamma söker jag andra mammor att inspireras av och genom att läsa om andra föräldrars vardag och prata med mammor och pappor förkastar, omprövar och befäster jag mina tankar och uppfattningar kring föräldraskap.
Siri, snart elva månader, kryper i full fart och när hon är farligt nära att riva ut min Alvar Aalto-vas ur köksskåpet stänger jag dörren för sjuttionde gången och funderar. Vad skulle Anna Wahlgren ha gjort? När vi är på bibblan bläddrar jag i hennes barnbibel och läser att krypbarn inte ska hindras om det inte finns riktig fara för deras säkerhet, för de stöter på så mycket hinder hela tiden ändå. Sedan måste jag sluta läsa, för Siri har vält ner en bok längre bort i gången.
Man skulle kunna säga att Katerina Janouch är den nya tidens Anna Wahlgren. Hon har imponerade siffror i mammaskap, enligt hennes blogg har Katerina nämligen varit gravid i 50 månader, gått upp sammanlagt 180 kilo, ammat i sju år, bytt blöjor i nio år och hämtat/lämnat på dagis i 16 års tid.
Visst kan man inspireras av Katerina. Missa inte hennes brännande bok "Anhörig".
En annan kändismamma är Emma Hamberg. Jag minns när hon tog över Vecko-Revyn och bannlyste Fröken Sverige-tävlingen, det bådade liksom gott. Slutet på hennes första vuxenroman "Mossvikenfruar: Chansen", en förlossning i en långtradare, snyftade jag mig igenom sittandes med min egen gravidmage på en uteservering i Gamla stan. Nu är Emma Hamberg högaktuell med romanen "Brunstkalendern", förmodligen är det därför hon medverkar i en massa tidningar för tillfället. Egentligen gillar jag Emma. Hon verkar driftig och orädd och hon har dessutom tagit hand om sin familj själv sedan hennes man drabbats av något virus och legat nedsövd. Bara det är imponerade och något att inspireras av. När jag tänker på Emma tänker jag på gummistövlar, söta klänningar och stickade koftor, på avskavda men ändå perfekta trädgårdsmöbler. I tidningar ger hon alltid tips som "strunta i att städa, ha sex istället".
Men, nu kommer men:net. Jag blir lite trött på hur perfekt sötslarvig hon hela tiden är i reportagen. Hon tar vad hon har hemma, men lagar ändå bästa maten. När flickorna har dåligt bordsskick säger de "sol" för att tillrättavisa dem, det låter så trevligt att ingen blir sårad då. Det verkar liksom som att det är alltid är sol inne hos Emma.
Själv tar jag tar min sedvanliga kvällsrunda i trädgården och beskådar växtligheten i kvällsmilt ljus. Inne väntar marinerade jordubbar med mascarponekräm i vinglas. Jag kan inte låta bli att tänka: Hur skulle Emma ha gjort? Förmodligen skulle hon ha serverat i udda, kantstötta muggar. Ett ögonblick känner jag att vinglasen är ett tecken på perfektionism och stelhet. Men sedan minns jag att Siri minsann sög på min nyckelknippa tidigare och då tänker jag att jag är nog ganska sötslarvigt obrydd jag med.