Med ett bestämt knyck ratar hon herr lejon
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är konstigt att skola in på dagis. Hemmatimmarna är lyxiga och sköna, men där på eftermiddagen när hon snart ska hämtas hem börjar längtet i hjärtat att dunka. Varm Sirihals, trötta barnögon, fläckiga men älskade kaninfilten i ett fast grepp i barnvagnen hem. Upptinade hallon och kramtid i soffan.
Den där kaninfilten är verkligen mogen för ett bad. Matfläckar, snor och flitig användning har gjort sitt. Snart kommer Siri att gråta medan tvättmaskinen snurrar varv på varv med hennes livsnödvändiga kaninfilt i magen. För att minimera skadeverkningarna om den skulle försvinna eller nötas ut beställde jag en ny från Umeå, ett lejon den här gången.
Men lejonet ratades utan så mycket som en blick. Fräsch lukt och onött plysch kom absolut inte på frågan.
Försöker smyga in honom i spjälsängen när hon redan sover, men inte ens i sömnen tar hon fel. Allt som oftast hittar jag herr lejon slängd på trägolvet.
När jag lagt ett nybadat, varmkramat, bokläst och sångstundsnöjt barn i sängen läser jag en artikel om modiga författaren Astrid Flemberg Alcálá. Jag skriver modiga, för hon berättar om något så skuldbelagt och tabubelagt som att inte älska sina barn.
För trettio år sedan åkte hon och maken Jesús Alcálá till Columbia för att hämta sina adoptivsöner Jose och Abel.
Men Astrid minns tiden i svartvitt, utan glädje. Barnen kallade dem för "señor" och "señora" och kanske speglar det förhållandet mellan de nyblivna föräldrarna och pojkarna. Tid kunde inte att överbrygga avståndet, istället förvärrades problemen. Barn- och ungdomspsykiatrin blev vardag. Utredningar och terapi norm. Ingen av sönerna gick ut skolan.
I efterhand säger Astrid "Jag skulle tagit dem i famn och sagt: "Ni får vara hur ni vill", lagt mindre vikt vid skolan. Men jag kunde inte det då. Då hade jag fått byta personlighet."
Nu har hon skrivit en bok om familjen som inte blev. Om moderskänslorna som aldrig kom. Om hur de kunnat mötas som vuxna, istället för som barn och föräldrar. Men hon säger också att de aldrig skulle ha umgåtts om de inte haft familjeband.
För att kunna skriva boken "Och vet inte vart" har hon kanske försonats med sitt misslyckade föräldraskap. Och som 61-åring drömmer hon om en ny familjeroll. Den som farmor.
Sista dagisdagen för veckan hämtar jag Siri i lättmjölksvit vinterdimma. Lilltjejen vill inte gå in när vi kommer hem, så istället tar vi en sparktur i eftermiddagstid. I brist på sparklåda tar vi ett liggunderlag att sitta på och ett spännband som jag drar fast som ett säkerhetsbälte runt overallkroppen. Medarna glider på snön, hunden tassar lätt bredvid. Tänk vad lätt det är att vara förälder ibland.