”Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.”
Nej, orden är inte mina. Den litterära modernismens stamfader Charles Baudelaire (1821-1867) skrev den här berömda prosadikten redan i mitten av 1800-talet och budskapet är hur viktigt det är att njuta av livet. Inte en uppmaning att dricka upp sin själ. Lite längre fram i dikten skriver Baudelaire ”Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!”.
I unga år när jag själv identifierade mig som poet hade modernister som Baudelaire, Verlaine och Rimbaud stor betydelse. Så är det inte längre, men vikten av att njuta och leva i nuet har följt mig genom livet. Det har inte alltid varit självklart, men med åren har det blivit viktigare och viktigare att ta vara på känslan, varat, tiden, på det som är kvar.
Jag fyllde 60 i förra veckan och det var väl som jag skrev i förra veckan mest bara en siffra. Fast det blev lite mer än så och nog så omtumlande när jag bokstavligen kidnappades av kvinnan som gått vid min sida. En resa med idel överraskningar följde. En känslosam heldag med alla barnen i Stockholm och sedan smått chockad av sommarvärmen i Dusseldorf, men svalkad av tyskt öl med perfekt skumkrona och mättad av schweinshaxe (fläsklägg, men orimmad) och surkål.
Storögd över alla sevärdheter och med benvärk efter alla långa promenader (vi gillar att gå när vi kommer till nya städer) och som grande finale stod jag där med ståpäls och gråten i halsen bland 82 000 andra på Westfalenstadion (jag vet, den är omdöpt till Signal Iduna Park, men i folkmun heter den för alltid Westfalenstadion) och upplevde den gula väggen som sjöng och skrek fram Dortmund till en 3-0-seger mot Stuttgart. Det var i sanningen en berusande känsla och ett minne för evigt tatuerad bland mitt livs mest minnesvärda upplevelser.
Jag är en lyckligt lottad människa med en familj att älska och inte ens snön och kalldraget vid hemkomsten förmådde påverka mitt lätta sinnestillstånd. Bara kärlek, barn, bara kärlek och imorgon känner jag för ett sjujävla röjarparty i sann Baudelaire-anda.
”Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!”