Magsjukeflickan kräks - och dansar vidare
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur som helst hoppas jag på lussekatter (kesella är knepet för att de ska bli saftiga har jag förstått) och barnsång under morgonmörk stjärnhimmel.
På tal om förskola utsätts dagisbarn i Piteå för allvarligt buller. Enligt en artikel i PT tidigare i veckan överskrider oväsendet på en förskola Arbetsmiljöverkets gränsvärde på 85 decibel för daglig bullerexponering.
Det allmänna riktvärdet när det gäller buller ligger tydligen på 30 decibel och kallas då bakgrundsbuller. I Piteå finns skollokaler där barn och personal utsätts för nästan tre gånger så höga värden.
Personal känner sig trötta och får huvudvärk. Barnens ohälsa ökar givetvis också, småttingarna utgör en riskgrupp för att få bland annat hörselskador. Att åtgärda problemen i Piteås förskolor skulle kosta ungefär 2,5 miljoner. Räknas grundskolan in handlar det om mellan åtta och nio miljoner.
Trots att de har små väna barnfigurer kan det komma rätt mycket oväsen ur en samlad dagistrupps personliga resonanslådor. Känner förresten igen symptomen - trötthet och huvudvärk - vi kanske måste ljudsanera hemma?
I veckan har stämningen dock varit tämligen lågmäld här hemma. Det pratas om vitpepparkorn, extremt bra handhygien och att inte träffa en enda människa överhuvudtaget.
Vi har uppenbarligen gjort fel, för klockan tre på natten vaknar jag av att Siri säger host-host-uuuäääk. Korvstroganoff över pyjamasen, täcket och värst av allt - över snuttefiltskaninen. Sanering av dotter, hjälplig uppfräschning av kanin i handfatet och vidare samsovning i dubbelsängen. Fram till morgonvällingen inbillar jag mig att hon bara spytt till följd av hostattacken. Men när vällingen kommer upp lika fort som den slunkit ner inser jag. Vi stannar hemma i dag.
Hon är lite ledsen, famnig och ramlig men annars vid gott mod. Dansar till Christian Kjellvander på radion medan jag torkar upp en clementin som hennes kropp inte vill behålla. Själv mår jag givetvis hyfsat illa, men det är förhoppningsvis psykiskt.
Kan dock garantera att jag inte skulle ge mig på några danssteg efter att ha tömt maginnehållet på tröskeln mellan vardagsrummet och köket.
Även om det är motsägelsefullt njuter jag oegoistiskt av att vara hennes. Av att sätta hennes behov framför mina egna, utan reserveringar för banaliteter som telefonsamtal och postinhämtning. För det märks att hon har mammabehov som aldrig förr.
Sedan sover hon lång middag medan jag utövar yoga i skymningstimmen.
Till viruset som härjar i mitt barn vill jag skrika "ge dig av, hoppa på mig istället". Men jag är tyst och gungar henne sakta i famnen, för armarna pekar mest upp mot pappa eller mamma. Bära. Och vi bär.
Mellan andra och tredje advent säger vi också välkommen till vår allra nyaste bekantskap i människoland, lilla Majken. Det ska bli spännande att följa din resa genom livet.
0911-645 20