Ibland undrar jag vad Livet håller på med och varför hon gör så här mot oss. Alla tabbar, tårar, missförstånd och kärlekstrassel vi möter genom livet. Jag vill inte gärna tro det, men ibland känns det som om det finns någon där uppe i himlen som driver med oss människor på jorden. Som att Gud sitter där uppe med en stor påse popcorn i famnen och bara garvar åt våra misstag och kärleksproblem. Kanske spolar hon tillbaka lite och tänker att det är synd att det inte blir någon uppföljare på den här filmen för "den var visst ganska skojig. Fyra av fem toasters!".
Jag har gått in i glasrutor och druttat på rumpan som i de sämsta av komedier, jag har vaxat benen och färgat tvätten rosa när det är dags för mig att "växa upp", gjort patetiska försök att få uppmärksamhet av killar som knappt ser något alls genom den flottiga luggen och skickat sms till HELT fel person.
Jag har många gånger hört att "livet inte är som på film. Det funkar inte sådär!" men jag skulle vilja bevisa motsatsen. Livet är precis som på film och jag tror att alla människor skapar sin egen film. Det är upp och ner, det är bisarrt och galet, det är både underbart och skräckinjagande på samma gång, spännande, intressant och ibland bara dötrist. Precis som på film. Vi kanske inte alla skapar stora tårdrypande Hollywoodfilmer i både 3D och Blue Ray med en skjutande och läpputande Angelina Jolie i någon biroll, men om vi fick välja skulle vi verkligen vilja det?
Kanske är det Gud som är regissören av våra liv eller så är det vi människor som själva skapar storyn, det vet jag inte, men det jag vet är i alla fall att det filmer värda att se. Ibland kan det kännas som om Livet visar mellanfingret lite väl ofta, men en sak som i alla fall är bra med just film är den oskrivna regeln om ett lycklig slut och allt vi kan göra är att hoppas att våra små indiefilmer också får det till slut. Jag är säker på att Gud visste vad han gjorde när han valde just oss till sina huvudpersoner.