I taket på en toalett i samhällsdelen av skolan står det "livet är ett helvete". Det citatet är förmodligen skrivet av någon olycklig rackare vid ett väldigt dåligt tillfälle. Jag ska inte spekulera över hur en deprimerad samhällselev balanserade på tvättstället för att nå upp att skriva det och jag ska inte heller spekulera om varför den personen skrivit det. Även om jag är nyfiken varför någon så olycklig skulle lägga ner sin energi på att klottra och inte på att ta tag i sitt liv.
Jag har istället tänkt fokusera på min relation med citatet på toalett taket. Under mina tre år på det samhällsvetenskapliga programmet har jag gått några gånger på den toaletten. Ibland har jag kunnat relatera till det och ibland har jag känt att det är långt ifrån hur det är. Det jag försöker säga är nog att livet har sina upp och nedgångar.
Men sista gången jag använde Strömbackaskolans toalett så var det just den jag hamnade på. Det var på studentdagen och jag var nervös för att vi snart skulle springa ut, symboliskt för att våra gymnasiestudier är klara. Jag såg det som var skrivet i taket och precis som i en dålig film fick jag flashbacks från mina tidigare gånger på den toaletten. Då menare jag inte själva toalettbesöken utan hur jag då har ställt mig till citatet i taket.
Sista gången jag läste det så kände jag mig bara nöjd, jag hade klarat alla gånger jag tyckt att det stämde och varit med om alla gånger då jag inte alls hållit med. Den tanken var nog en ganska bra avslutning på min gymnasietid. Efter det väntade konstiga traditioner med babybilder på plakat och att åka omkring på ett traktorsläp och skrika, saker som var en aning svåra att förklara för vår italienska utbytesstudent. Nu väntar äventyr, arbetslöshet, ovisshet och framtiden för min klass och resten av de lyckliga studenterna.