Larmrapporter är kul
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och ända lider vi alla av samma obönhörliga sjukdom - livet. Det leder alltid till döden.
Härom dagen publicerades en brittisk rapport om att "påtvingade leenden kan göra oss sjuka". Alla dessa stackare som ska se glada ut, även om kunden är skitsur, och som tvingas vara artiga i telefonen när någon ilsken dåre öser ur sig all sin ilska.
Det utlöser depressioner. Självklart tror jag på det. Att lägga band på sina känslor och alltid spela lugn och behärskad må ge pluspoäng hos omgivningen, men invärtes ...oj oj oj, som en tryckkokare. Och vad händer inte när trycket blir för mycket?
I filmen "Falling down" stöter Michael Douglas på en av dessa infantilt leende stackare. Douglas vill ha frukost på ett snabbmatställe, men den leende dåren säger "tyvärr, frukostmenyn serveras bara fram till elva". Klockan är några minuter sen och en pressad Douglas försöker lirka, men möts bara av ett fånleende. Det är då han tar fram pistolen.
Nej, jag uppmanar inte till pistolhot, men det är en sjukt skön scen när äntligen idiotleendet suddas ut.
Sensmoral, det är inget fel att vara glad och serviceinriktad, men sluta fånle. Du blir sjuk av det och jag och Michael blir förbannade.
En rubrik skriker ut att "Rökning dödar redan i medelåldern". Här är det verkligen läge att sluta le för sådana som mig och jag läser uppskrämt vidare. Aha, risken att dö är tre gånger större. Det är lite gambling, lite rysk roulett.
Å andra sidan, om man får leva, skyddar korsord, schack och annan stimulerande tankeverksamhet mot demens. Men tv kan ge dig Alzheimer hävdas det i en annan artikel. Riktigt hur man fått fram sambandet mellan tv och Alzheimer framgår inte. Kanske blir man bara allmänt korkad.
Det gäller att hålla igång. Inte låta kroppen säcka ihop fullständigt. För en tid sedan pajade ryggen och det blev jobbigt värre under ett par veckor. Sjukgymnastik och intensiv träning vände båten, eller borde jag kalla mig sköldpadda, på rätt köl.
Trampade så att svetten sprutade i en maskin med en display värdig ett flygplan. Allt gick att läsa av, men jag fastnade för kaloriförbrukningen. En dag trampade jag bort över 300 kalorier och fånleende (farligt!) skröt jag för hustrun.
"Jaha, det är ett par äpplen det", svarade hon lagom uttråkat och det är då man kan börja tänka; ge mig en cigg, en bärs och en påse chips. Baxa mig till soffan och slå på tv:n. Här ska levas farligt.
Eller också biter jag av mitt fånleende, spolar kröken, fimpar och tränar som en galning och lagom till badsäsongen kliver jag ut på playan med deffad rutmage, svällande bringa och armmuskler som en gymnast. Plus kondition som en kenyan på milen.
Ja ja, det är inte första april i dag och nej nej, jag gillar inte playor (fjolårets dramatiska rödbränna sitter som en tatuering på benen än i dag) och oj oj vad trist att slopa det goda livet.
Men ett par äpplen ... det, det är att gå för långt och snart är det fotboll-VM.