Kungen, Hitler och Valborg

Piteå2006-04-28 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Från början var det väl kelterna som eldade för att skrämma kråkorna, eller om det var häxorna. Men som med alla andra roliga hednafester tog kristendomen över kontrollen. Så den där Walpurgis, som levde på 700-talet och jobbade hårt för att kristna tyskarna, har fått ge namn åt helgens stora begivenhet - Valborg.

Walpurgis/Valborg kanoniserades senare och blev lite kult under medeltiden. Det tändes eldar, precis som kelterna gjort, för att hålla häxor och onda krafter på behörigt avstånd. Ja, ni vet hur varmt det brukar vara vid, som vi säger, majbrasan.

Men majbrasan tänds ju 30 april och Valborg har namnsdag den 1 maj?

Det kanske finns någon logik, men hur som helst ska det eldas så kinderna blossar. Fast smällare är förbjudet. Där försvann en fin möjlighet att skrämma häxor.



Valborg är väl lite att fira vårens ankomst, om än det ofta är svinkallt. Knappt att ungarna pallar att supa till, om än det ofta varnas för ungdomsfylleri den här helgen. Söderut, kanske, här är det väl närmast examen som gäller.

Inte så att jag förespråkar ungdomsfylleri (vi som växte upp på 70-talet drack ju aldrig en droppe), men ibland blir vi vuxna patetiskt ängsliga och beskyddande. Som den mamma som i samband med en examen hoppades att det skulle bli kallt och regnigt för då blev det svårare för hennes dotter och andra missdådare att dricka.



Som om vädrets makter kan uppfostra ett barn. Som om vädret kan hålla tonåringar nyktra.

Men, snälla barn, drick nu inte på Valborg. Vi kan skåla för, förlåt, hurra för C-G (uttalas "sege"). Karl den sege som fyller 60 år.
Lika vital som han
någonsin varit. Hurra, hurra, hurra. Och vill vi inte hurra för Kungen kan vi ju salutera det faktum att det i dag är 61 år sedan som Adolf Hitler tog sig av daga.



Det bästa med rörliga helgdagar är att de
infaller lite hur som helst. På måndag är det 1 maj och vi firar Walpurgis på arbetarnas stora dag. Första maj-
firandet för en tynande tillvaro, men i år är det val och det är möjligt att fler demonstrerar, sjunger, knyter näven och lyssnar på talare som tar ord som
"solidaritet", "rättvisa", "fred" och "socialism" i sina munnar. Nja, det där sista fula ordet tar nog inte en socialdemokrat i munnen. Inte en modern socialdemokrat.



Såg du Dan Josefssons fina dokumentär om splittringen i vänsterpartiet? Ganska intressant och när man lyssnade riktigt noga insåg man att de som beskylldes för att vara bakåtsträvare och kommunister nog snarast var socialdemokrater, ja, av den gamla stammen vill säga.

Inte "förnyare". Förnyare är något väldigt fint inom så väl socialdemokratin som vänstern. Riktigt vad det står för är det kanske ingen som vet. En slags nyliberaler som på grund av en komplex självbild inte förmår se sig själva i spegeln utan att stå med korsade fingrar och rabbla "jag är socialdemokrat, det har jag alltid varit".

Förnyare är långt ifrån alltid bra. Allt för ofta har de istället slagit sönder det som varit bra. Men skit i det, ut och
demonstrera. Moderaterna är ju för
övrigt numera ett arbetarparti också.
Läs mer om