Kraschlandning med bebis på bröstet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Siri närmar sig femmånadersstrecket och åttakilosgränsen. Hon har börjat äta pure och hänga i hoppgungan. Puren går ner, men rätt ofta går det en rysning genom bebiskroppen. Farfar har barnvaktat och snart rullar vårt lilla äpple från rygg till mage.
När vi sitter vid köksbordet, jag med en kopp kaffe i näven medan sambon matar Siri, småpratar vi om året som var. Och det känns skönt att kunna konstatera att 2006 är det bästa året i mitt liv.
De första timmarna efter tolvslaget för ett år sedan hade den pirrande nyheten just dalat ner som ett skimrande täcke över våra vänner. Vi hade berättat om miniatyrmänniskan i min mage och vi hade skålat med isglas från ishotellet i Jukkasjärvi. De med champagne i sina, jag med blåbärsdryck i mitt.
I år firade vi med samma vänner. Siri höll ut genom förrätt, varmrätt och ananaspaj, genom parduell i karaoke och fram till tolvslaget. Ögonlocken trillade inte igen förrän vi åkte hem genom nyårsnatten någon timme senare.
Enda missödet var ishalkan i kombination med stora skoterskor när det var dags att gå nedför bron strax före tolvslaget. I slowmotion såg jag hur benen på min sambo gled undan och sekunden efter hörde jag Siri gallskrika, för han höll henne i famnen. Kanske var alla vurpor med skateboarden värda något, för trilla rätt det gjorde han.
Ska jag utse förra årets händelse är de egentligen flera, men alla har med Siri att göra. Dagen vi var på ultraljud, när vi faktiskt fick se den där lilla krabaten simma omkring och samma kväll, som vi tillbringade på restaurang, då jag hela tiden kände hennes rörelser i magen som ett lyckobubbel. Kvällen hon kom till oss med sitt mörka hår, med sin hala flickkropp, med sina stora ögon.
Sedan är också årets händelse alla stunder jag ser Siri och hennes pappa tillsammans. Hur de travar iväg mot toaletten på köpcentret Strömpilen, han med skötväskan under ena armen och henne i famnen. Siris kvillrande skratt när han busar med henne, hans pussar på hennes panna en vanlig vardagsmiddag, deras badkarsbad, hennes namn på hans snowboard ... jag kan fortsätta för evigt.
Förra årets resa var påskutflykten till Riksgränsen. Bastubad, sittlift till toppen, varm choklad i lä. Förra årets resa var också resan inåt.
Förra årets bok är svår att utse. Jag har läst hur många som helst, både under mina gravid-vilostunder och sedan under Siris sovtillfällen och amningspauser. "Nymåne" av Diana Abu-Jaber, Stieg Larssons böcker och "Den jag aldrig var" av Majgull Axelsson kanske blir favoriterna. "Bebisbekännelser" var den första gravidboken som fick mig att skratta och som jag kunde känna igen mig i. En slags "Fröken Livrädd och kärleken" för alla mammor och pappor. Gittanboken måste också vara med, älgbrorsorna som kraschar runt i legot är jag tokförälskad i. Och Siris julklappsbok "Räkna till fem", såklart. Hon blir stel i kroppen av lycka när vi rimmar om nyckelpigan, larverna, grodorna, sniglarna och fjärilarna för henne.
När jag ser på henne kan jag också känna mig stel i kroppen. Av lycka. Av att få ha henne.