Jag har för mesta delen av mitt liv varit... låt oss säga inte den populäraste i klassen. Jag var inte helt ensam men jag var medveten om att jag troligtvis inte var någons första val att spendera tid med. Sedan jag började gymnasiet har min sociala situation märkbart förbättrats, om det är för att vi nu har ett gemensamt intresse eller om jag bara hade tur kommer jag kanske aldrig veta, men om det är en sak jag lärt mig sedan dess så är det att första intrycket avgör väldigt mycket. För ungefär två år sedan, kvällen innan första dagen med en helt ny klass, var jag tvungen göra ett beslut: Skulle jag fortsätta vara den tysta tjejen som bara tittar på eller skulle jag faktiskt bidra med något? Såklart är det inte omöjligt att ändra ”status” om första intrycket inte blev som man tänkte, men det är aningen svårare.
.
Fatta mig inte fel, såklart var det svårt för någon som tidigare bara haft en aning fler bra kompisar än fingrar, att uttrycka mig inför närmare 20 främlingar; men jag lyckades på något sätt och se på mig nu: Fortfarande ganska tillbakadragen, men jag blir bättre.
.
Hur? Jag kör på tekniken ”börja säga något så måste du fortsätta”. Beroende på var detta samtal inträffar är olika saker relevanta. Det funkar ofta att klaga på något eller berätta en kul händelse du varit med om. Efter 18 år av skämt som ingen fattar och diskussioner ingen är intresserad av är jag van pinsam tystnad och blivit något immun mot den sortens förnedring.
.
All denna tystnad kanske inte var helt förgäves ändå. Eftersom jag vet hur det är att bli utesluten och inte förstådd kan jag nu relatera till de som går genom liknande upplevelser och jag försöker att ge dem den uppmärksamhet de förtjänar.
.
Till dig som har turen att inte relatera till de tidigare nämnda scenarion eller lyckats komma ur den fasen: Grattis. Ni har extra stor roll i denna kamp för att alla ska få nog stor plats. Det är sällan lätt att peka ut den utstötte som i filmer när de sitter ensam mot en sten och petar i gräset, vi hänger ofta i större kompisgäng så att vi kan vara med i en konversation utan att faktiskt behöva säga något. Om du någon gång ser oss själva och förvirrade kan du mer än gärna komma fram och vägleda. Om du inte har tid med ett samtal så kan ett hej kan räcka en hel dag och en komplimang i veckor.
.
För dig som är den utsatta i det diskuterade ämnet kommer ett simpelt tips: sluta bry dig. Vad är det värsta som kan hända? För att våga öppna munnen kan man tänka ombytta roller. Om någon plötsligt kom fram till dig och bjöd in till samtal, vad annat skulle det vara än trevligt och lite spännande, för vem vill inte ha en ny vän?