Så var allt äntligen klart. Pulvermatspåsarna var räknade, kängorna ingådda och den femton kilo tunga gröna ryggsäcken stod packad. Min planering hade pågått under flera veckor och nu var målet här: en hel helgs fjällvandring. Framför mig kunde jag se det vackra höstlandskapet med sina gyllene trädkronor och friska porlande källbäckar välkomna mig. Redan där jag stod i hallen kunde jag höra ripornas sång, renarnas smattrande klövar och ljudet av vinden som viner genom lingonriset.
"Hej då mamma!" Nu åker jag, säger jag med styrka i rösten. Jag kände det nästan som om tiden var inne för mig att äntligen bli vuxen. Jag skulle ut i världen, förverkliga mig själv och jag var redo!
"Hej då! Hoppas ni får det kul," får jag till svar från TV-rummet.
Jag vänder om men plötsligt och med halva kroppen genom ytterdörren hör jag ett förfärat utrop. Det är mamma som skriker.
"VÄNTAAAA!" Du har väl varma kläder med dig?!"
Plötsligt står tiden stilla. Framför mina ögon passerar de senaste veckorna som i en revy, jag känner mig spyfärdig och får svårt att andas medan vänsterögat börjar rycka oroväckande.
"Varma... kläder? VARMA kläder?!"
Jag vänder ansiktet och stirrar med en min liknande Edvard Munch, målning "skriet" in i hallspegeln. Med ett blixtsnabbt judokast slänger jag av mig ryggsäcken och sliter upp det stora väskfacket. Först ut åker de blommiga långklänningarna och minijeanshortsen som jag till perfektion vikt ihop kvällen innan. Efter det åker gladiatorsandalerna, de übersöta ballerinaskorna och partyklackarna ut. Jag finner kraft och från botten av ryggsäcken grabbar jag tag i den stora badhandduken, drar och allt väskinnehåll väller ut i hallen. Bikinin som trasslat in sig i locktången rullar långsamt ut genom dörren och tillsammans med de nyinköpta Sing Star mikrofonerna dunsar de ner för brotrappen.
"Varför sa du inget tidigare?!" skriker jag åt mamma och springer ut till bilen där jag ur bakluckan drar ut solparasollen, hängmattan och jättepiñatan i rosa papier-maché.
NÄR ska jag lära mig att packa ordentligt?