När man reser finns det ofta inte tid för att låta upplevelser skjunka in.
Ständigt nya aktiviteter och platser där den ena dagen aldrig är den andra lik.
Det är därför först när man kommer hem för första gången på över fyra månader allt börjar komma upp till ytan. Adrenalinkicken från bungy hoppet, kvällarna i hyrbilen, människorna man saknar.
Även om resan jag och Gabriel gjort sedan den där kalla torsdagskvällen i början av januari, nu lider mot sitt absoluta slut så är det skönt att kunna sammanfatta den med endast varma minnen. Det gör man bäst via bilder och texter från resan.
Ibland finns det stunder då jag avskyr dagens teknikprylar och hur de påverkar vår vardag. De underlättar givetvis också, en vecka utan dator kan göra en modern människa knäpp.
Ändå saknar jag redan stunderna ute i den australienska vildmarken där täckningen var obefintlig och den enda kontakten man hade med omvärlden var genom sina medmänniskor.
Vi satt på en bar i en by utanför Sydney när en äldre herre meddelade att Whitney Houston hade gått bort. Vi satt på vårt vandrarhem i norra Australien och spelade kort när en annan svensk berättade att mitt favoritlag Djurgården hade åkt ur Elitserien i hockey.
Vi satt på ett bibliotek i Melbourne när det stod klart att Håkan Juholt klev av sin position som partiordförande i Socialdemokraterna. Stora händelser som plötsligt blir mindre på andra sidan jorden.
Av allt vi upplevt och allt vi kommer bära med oss är ändå människorna vi träffat de som gjorde resan värd varenda spenderad krona och nedlagd tid.
Både människor man reste med en längre tid och de man bara stötte på en kort stund. Där är dagens teknik och internet ändå bra, genom sidor som Facebook kan man enkelt hålla kontakten.
Nu väntar en sommar med palt, fotbolls-EM och nätter där solen aldrig går ner. Då känns det som i den där Bo Kaspers orkester låten om hemlängtan. "Komma från ett annat håll, komma hem lite långt ifrån". En oslagbar känsla.