Knäppgökar kör chickenrace med kärnvapen och hotar att sätta världen i brand. I väntan på utgången kan vi väl lätta upp stämningen med rapporter från forskning på våra husdjur. Hunden ser upp till sin ägare, om det nu inte är en elak jävel. Betraktar den som flockens ledare. Katten är sig själv nog. Ser sin ägare som ett byte att smyga sig på och slå klorna i. De välbevarade leopardgenerna pockar på. Hålls i schack enbart av att katten inser att den är åt fanders för liten. Ett tecken på intelligens.
Hundar saknar den självinsikten. Pyttevovvar är helt övertygade om att de kan mörda vilken bjässe som helst. En liten hunddam av rasen Diverse hade ett ont öga till min stora svarta hundkille. En dag smet hon hemifrån och gasade in hos oss för att spöa upp den Stora Svarta. Efter upprepade attacker tröttnade killen, tog henne i nackskinnet och där, i hans stora käft, hängde hon som en kattunge. Gode gud tänkte jag, nu är det adjöss med dig min vän. Men inte då. När damen lugnat ner sig, blev hon nersläppt på backen och lomade, helt oskadd, hem med svansen mellan benen. Svarten följde henne till grinden. En riktig gentleman.
Nåväl. Kattägarna ska inte jaga upp sig. Det där om att kisse har mord i sinnet är troligtvis resultatet av en kreativ journalists tolkning av en forskarrapport. Forskarna vid University of Edinburgh, som forskat fram denna mörka sida hos Murre, säger att det föreligger missförstånd. Att det dragits för stora växlar på innehållet i rapporten. Direkt från djungeln till vardagsrumssoffan. Så att säga. Katter kan visserligen vara neurotiska, dominanta och impulsiva och de har sina rovdjursgener i behåll, men därifrån till att planera mord på matte ... Nää.
"Mig äger ingen" är titeln på uppmärksammad bok av Åsa Linderborg. Också en passande titel på en bok om katten, en självständig varelse som gärna läser av människan för att få vägledning, men i skarpt läge helst litar på sig själv. Visar annan forskning.
Katten kan flytta. Även om den behandlas väl i sitt hem. För tråkigt. En katt, tillhörig mig (trodde jag), förälskade sig i en ung fransman i lägenheten ovanpå. När jag försökte hindra denna missallians ställde hon sig på bakbenen i trappan, spärrade ut klorna och fräste, tog sedan trappan i ett jättesprång, tryckte sig mot fransmannens dörr och jamade hjärtskärande. Snacka om att känna sig ratad. Tyckte förövrigt att hon börjat jama litet konstigt. Mer som "mjaocherie". Nu förstår jag att hon influerats av franskan hos sin nya kärlek. Katter pratar dialekt. Påverkas av omgivande språk. Visar ännu en forskning.
Vill du vara säker på besvarad kärlek är det hund som gäller. Forskning (ja ja) visar att lek och gull med människa ökade hundens kärlekshormon (oxytocin) med 57,2 procent medan det hos katten steg måttliga 12 procent. Hos ägaren hände desto mer. Blodtrycket och kolesterolvärdet sjönk och välbefinnandet steg flera centimeter. Nog katten är det ett bra husdjur.