Många tror nog att vinden är seglarens främsta bundsförvant och visst är det så när man väl kommer sig ut på böljan. Men innan dess är det något fullständigt diametralt som är i fokus, nämligen bilen. Jajamensan, bilen är seglarens bäste vän. Speciellt här uppe i norra Sverige där det är långt mellan tillbehörsbutikerna och segelmakarna. Varje vår och försommar är det likadant. Man meckar och ställer i ordning inför sjösättningen och så plötsligt upptäcker man att det saknas ett schackel, ett fräscht bränslefilter eller en rostfri maskinskruv, troligtvis av storleken M8. Alltid denna M8. Det finns nämligen ingen affär i Piteå som erbjuder den storleken med försänkt skalle. Tro mig – jag har kört många mil med bilen i jakt på dessa skruvarnas Greta Garbo. Någon enstaka gång har jag haft tur men normalt får man räkna med bilkörning till Luleå, telefonsamtal till butiker i söder eller nattliga räder på någon av de lokala industrierna. Men utan bil, ingen skruv.
Feelgoods nya mast är nu äntligen på plats, sommaren verkar ha anlänt på riktigt och det närmar sig hastigt avfärd. Den långa listan på detaljer som skall fixas innan det bär iväg blir dessutom allt kortare. Det beror i och för sig mest på att jag helt enkel stryker eller skjuter upp en inte ringa del av arbetena, perfektionister brukar nämligen inte segla speciellt långt, om de ens kommer i sjön. Däremot blir det mer bilkörning. Ett besök i Skellefteåhamn står på agendan och så snart prylarna kommer sätter jag mig i kärran för ett besök hos segelmakaren. Själva jobbet lär väl ta sisådär 10 minuter, men till Västerbotten måste jag likt förbaskat. Jag gillar ju inte ens att köra bil och dyrt är det dessutom, men vad gör man?
Piteå är förvisso en båttillbehörens Saharaöken men även i storstäderna blir det mycket bilåkande i seglarbranschen. Personliga rekordet torde vara när vi skulle sjösätta på Lidingö och en specialpackning vid propelleraxeln akut behövde bytas. Butik fanns förvisso men den låg på andra sidan stan i Bagarmossen. Vi hoppade in i bilen, tråcklade oss genom ett Stockholm i rusningstid, körde förstås fel men hamnade så småningom rätt, bara för att se killen låsa dörren och stänga för lunch. Jag minns inte exakt vad jag sa, men det spelar ingen roll då man ändå inte kan skriva sådant i en tidning. Å andra sidan hann vi besöka världsarvet Skogskyrkogården, äta en fantastisk sushi och köra en runda (med låsta bildörrar…) i söderort. Utflykten till Bagarmossen tog närmare fem timmar, packningen kostade 18 kronor – bensinnotan det mångdubbla – men båten kom i sjön samma kväll vilket aldrig hade skett utan bil.
Plötsligt slår det mig. Man kanske skulle lägga ned seglandet och satsa fullt ut på bilåkandet? Besöka närliggande bensinmackar som har de man behöver eller knalla in på en välsorterad biltillbehörsaffär och bara shoppa loss. Köpa en Wunder-Baum här, en rattmuff där och helt slippa jakten på M8:ans maskinskruv med försänkt skalle… Skulle inte tro det!
Ohoj!