Jag är kanske inte den som ser mest filmer. Anledningarna till det är många, dels föredrar jag att analysera 1800-tals poesi på min fritid men det handlar också om att jag blir sömnig när filmerna är så långa. Jag har provat olika genrer men börjar oftast gäspa precis innan man får se vad som händer med den modige hjälten.
En kväll för några veckor sedan satt jag och bläddrade slött bland tv-kanalerna precis när en film började. The matrix. Min första tanke var förstås, härligt och trevligt! Man kan aldrig få nog 90-tal! Jag fixade till täcket och myste upp det bland mina kuddar och väntade på sömnen som jag visste skulle infinna sig strax efter filmens intro. En halvtimme in så hade jag fortfarande inte somnat och alla möjliga tankar for genom mitt huvud, är jag sjuk? Har jag fått sömnproblem nu?
Jag somnade inte förrän filmen hade tagit slut och med Morpheus ord ekande i mitt huvud. "Har du någon gång haft en dröm, Neo, som du var helt säker på var äkta? Tänk om du inte kunde vakna upp från drömmen? Hur skulle du veta skillnaden mellan dröm och verklighet?" Den natten drömde jag galna drömmar om att jorden var förslavad av elefanter och jag var den enda som visste det för verkligheten var inte den verkliga verkligheten.
Jag har funderat en del på hur man definierar verklighet, hur man egentligen kan veta något och om man någonsin vet den riktiga sanningen. Sådana frågor kan leda till schizofreni och jag kan tänka mig att den fjärde matrix filmen handlar om när Neo vaknar på ett psykhem med våldsamma vanföreställningar.
Ibland föreställer jag mig att inget finns och allt bara är min inbillning, jag tänker att allt jag upplever inte finns och allt jag vet inte är grundat på något. Vi vet att gravitationen finns för att saker faller till marken men hur vet vi att saker faller till marken? Det finns bevis på alla vetenskapliga teorier men inget bevis på att världen bevisen baseras på finns. Så ta er en funderare, har jag skrivit det här eller är det bara en del av er inbillning?