Jag önskar dig en stilla natt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte för att hon märker av julen speciellt mycket, förutom att det slinker ner någon bit lussekatt då och då och genom att hennes pappa har jullov från sin praktikplats. Paketpapperet är så attraktivt att julklapparna är bannlysta från sin vanliga plats under granen, istället är de förpassade till kallvinden. Gömda från nyfikna undersökarfingrar.
Speciellt högra handens pekfinger har varit särdeles aktivt på sistone. Riktas för det mesta mot vår blekt champagnefärgade stereo. "Mmmh! Mmmh!". Och jag gör henne till viljes och playar igen. Frank Sinatra och Bing Crosby ljuder ut i vardagsrummet och lindar sina amerikanska julord kring granen, kring ljusen, kring hyacinter och kuddmossa.
Siri diggar, dansar, skakar rumpan.
Min egen favorit är nog Adams julsång, kanske med Jussi Björling. Eller på engelska med Celine Dion.
Mellan julpyssel-inspiration och tips på nyårsskönhet fastnar jag för en artikel och redan när jag läser rubriken vet jag att det kommer gå illa. Texten är skriven av journalisten Lotten Wiklund och heter "Hur bär man insikten om att kanske förlora sitt barn?". Lottens dotter Edla fick cancer och när hon beskriver hur hon håller sin tidigare rultiga, glada 14-månaders i famnen - avmagrad och så dålig att hon inte ens orkar lyfta ögonlocken brister det.
På det slänger jag också in Isobel Hadley Kamptz bok "Jag går bara ut en stund". Isobel och hennes man kämpade i tre år för att bli gravida. I femte månaden beslöt hon sig för att göra abort, då barnet i hennes mage inte hade några lungor. Läser också "Anna, min älskade" av Magnus Utvik, vars sambo får livmoderhalscancer och i och med livsnödvändig operation inte längre kan bli biologisk mamma.
En föga uppmuntrande trippel sanna historier, alla skriva av journalister. Så när jag, smått trött på sorgligheter, läser om att Sverige importerade mer än 22 000 ton leksaker förra året - mer än 17 kilo per barn - orkar jag inte bli upprörd. Ett svenskt barn har i genomsnitt 537 leksaker. Men de lever, de finns och de kan leka.
Så ser jag en bild som slår mig lika hårt i magen som kräksjukan golvade Siri förra veckan. Det är ett foto av en julklapp, men istället för något i stil med "God jul Siri önskar tomten" står det med svart tusch "flicka, cirka sex till tio månader". Och jag får sån förbannad tokångest att ögonen tåras.
Initiativet är lovvärt, givetvis. Det är Lions som samlat in julklappar till familjer i Piteå med så skrala kassor att de inte kan finansiera julfirandet.
Men jag får svårt att andas.
Tipp tappar in i sovrummet och stoppar täcket hårdare om lillkroppen. Sov sött, mitt barn. Jag önskar dig en stilla natt. Och dagar av lek.
Jag önskar dig och alla dina gelikar, födda, som ofödda en riktigt god jul.