Jag lillan har i famnen - aj mina biceps
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trots mormorsmigräner hit och farmor-på-jobbet dit blev det en bra jul. Traditionsenligt tillbringade vi julaftonsmorgonen hos Siris morfar och hans sambo med frukost och klappöppning för lilla fröken. Sedan julkväll hemma. Siri sov över både Kalle Anka och halva julbordet. Så där satt vi stora och tittade på tecknat, precis som under de stillsamma vuxenjular vi har bakom oss.
Med facit i hand blev det ändå tillräckligt med intryck för en 16-månaders, som var svettklibbig och halkade på presentpapper och snubblade på nya saker.
Delar av mellandagarna har Siris pappa som vanligt tillbringat i Tärnaby. Vi reder oss bra själva. Med promenader och mat på hyfsat regelbundna tider och både för- och eftermiddagssov blir dagarna aldrig helt tomma på syssel-
sättasaker.
En morgon sover Siri länge ... ja om åtta räknas som länge. Varken barnvagnsluren på förmiddagen eller innesovet på eftermiddagen blir några längre sejourer. Därför borde jag ha tänkt när jag tog pulkan man bara kan sitta i på kvällspromenaden. Men jag spekulerade i att hon redan åkt vagn, både på promenad och på stadsturen. Och pulkan är ju så mycket roligare.
Nere vid Norrstrand sover hon. Huvudet vippar åt alla håll. Försöker fixa så att hon kan bananligga i pulkan på min dunjacka. Men hon är för lång. När blev hon så här lång?
Det är bara att bära. Efter en stund öppnar jag jackan, för vintertyg mot vintertyg blir otroligt halkigt. Kan inte säga att jag fryser heller.
Hoppas befängt att jag ska möta någon jag känner. Bär. Stannar och vilar. Och bär vidare. Tröttdotter drar timmerstockar i min famn. Ena armen om hennes nacke. Andra under rumpan. Plus kopplet till hunden. Plus pulkan, som har så kort handtag att när jag nu håller handen högre upp än vanligt hänger den halvt i luften och slår i min häl för varje steg jag tar.
Den där sången "Goddag min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen. Oh ja, min fru, ni ser min fru, jag vaggar henne nu. Ojojoj, ojojoj, ett sånt besvär man har, att vagga och vyssa och mata lillan sin" dyker upp i text- och musikminnet.
Jag har aldrig tyckt om texten, som är skriven av Alice Tegner. Hela visan går ut på att man talar om hur mycket jobb det är med "lillan". På slutet kommer knorren där man sjunger att det faktiskt är ett kärt besvär. Och visst är det sant. Tidiga morgnar, bajsblöjor, arga humör, långsamma ensamhemmadagar. Kära besvär. Men ändå, sången är lite obehaglig. Berättelserna om Alice liv tar jag hellre del av. Hur hon komponerade sina första sånger på pianot i sin sjökaptenpappas hytt på skeppet Falco.
Nåväl. Hem kommer vi såklart. Utan att möta någon barmhärtig. Mina biceps krampar efter halva vägen. Armarna skakar resten av kvällen. Dagen därpå är träningsvärken onådig med mig. Yogapasset får vara några dagar framöver. Nästa gång tar vi vagnen.