Den rådande pandemin ställer till det även för oss som älskar att vara ute på vattnet. Tro det eller ej. Detta trots att möjligheten till social distansering i princip är oändlig på havet.
Nästan alla större regattor har ställts in och gästhamnarna ligger öde. Det första tycker jag är helt ok då vi kappseglare har en förmåga att tränga ihop oss i sittbrunnarna efter dagens race och kramarna kan bli både många och långa. Dessutom kommer vi från olika delar av landet. Olyckor kan ju också inträffa i tävlingsivern, även om de är ovanliga inom segelsporten.
Det andra är jag däremot mer förvånad över. Firade midsommar på Gotland – vi bilade ned och åkte en färja med kanske trettio procents beläggning – och passade naturligtvis på att svänga förbi Visby gästhamn. Fyra segelbåtar i bassängen! När man seglar till Gotland försöker man anpassa ankomsten till förmiddagen, detta för att vara säker på att hitta en plats. Nu var det alltså i stort sett tomt. Lite märkligt kan jag tycka.
Färdas man med egen båt har man ju alla möjligheter att välja hur nära andra människor man vill vara, även i en av Sveriges populäraste hamnar.
Men trevligt hade vi på ”öjn”, trots coviden. Midsommarafton med stångstötning, varpa och kubb – den annars obligatoriska grenen rövkrok utgick däremot i år – bortsprungna hundar, fästingar och nya bekantskaper. Allt detta på gott och ont.
Under femkampen hamnade jag nämligen i samma lag som en annan Ove från 08-land. Vad är oddsen för det? För övrigt en skrämmande upplevelse. Han var nämligen, ärligt talat dum i hela sitt stockholmska huvud. Tror faktiskt inte att det hade med namnet att göra. Han bara var det.
Nåväl, för att göra en lång historia kort tyckte han på fullaste allvar att vi allihop skulle gå in i växthuset för nattvickningen. Detta på grund av alla mygg. På Gotland! Vilka mygg? Jag vägrade naturligtvis och hänvisade till Anders Tegnell. Blev därefter kallad mes och om inte smockan direkt hängde i luften så blev stämningen aningen ansträngd, innan medling tog vid och hela sällskapet till slut valde att stanna utomhus i den mörka gotländska natten.
När det sedan blev dags för kaffe erbjöd jag mig att hämta det inne i stugan. Då hör jag dum-Ove hojta; ”Hörru arg-Ove, törs du verkligen gå in i huset i dessa coronatider, ha ha ha.” Då gick jag hem, någon måtta får det vara.
Djävla Ove!