Bonjour Piteå!
Jag skriver detta brev sittande framför en värmande brasa i Meudon, tio minuter utanför Paris. På den gamla spiselkransen står en stor antik spegel, vackra torkade blommor och ett fotografi på vår hyresvärdinna tillsammans med Dalai Lama (!). Det har precis börjat skymma och klockan är 17.00. Efter en lång dag i skolan där vi pratat Urban Design och Artificiell Intelligens är det skönt att komma hem till den lilla stuga jag och min pojkvän hyr på den lummiga innergård som ägs av vår indisk-franska hyresvärdinna.
Just nu är jag på ett utbyteshalvår här i Paris på Strate School of Design. I vanliga fall läser jag på industridesignlinjen i Umeå (herre gud, mitt sista år!) men jag tog chansen att ansöka om ett utbyte. Att inte kunna språket i det land man ska bo i under ett halvår är en utmaning. Speciellt när de i princip bara uttalar hälften av alla bokstäver i ett ord och gestikulerar så vilt med händerna att man får hoppa undan för att inte få en smäll på nosen.
Paris är storslaget och mäktigt. Fullt med bilar, folk och paradgator kantade med höga träd. Turistköerna har sträckan S-backa – Pizzeria Viking till varenda sevärdhet. Jag undrar om de är så långa för att alla turister bär ryggsäckar på både ryggen OCH magen. Fashion statement eller bara sjukt mycket saker? Det kan man klura länge på. Här i Paris blandas bilavgaser med cigarettröken från de som sitter ute på trottoarernas uteserveringar och njuter av den sista höstvärmen. Den 16 oktober hade vi 30 grader inne i klassrummet, men nu börjar det bli dags för mysiga koftor och strumpbyxor. En ny höstkappa och skinnhandskar står härnäst på inköpslistan.
I Meudon är det annorlunda. Här är inget hus det andra likt. Gamla stålgrindar med färgen avskavd omsluts av rosor i tonerna puderrosa till blodröd. På gatorna går personer bärandes på baguetter under armen (trodde inte det var sant, men det är så!). Här stannar bilar inte vid övergångställen, om du nu inte råkar vara mitt ute på det. Då kanske. Inget är perfekt men perfekt i sin enkelhet. De svenska bostadsområdena med sina välskötta trädgårdar, nyrenoverade tvåvåningshus och raka gator känns långt borta. Här i Paris blandas hemlängtan och funderingar över framtiden med enorm tacksamhet och glädje över att vara just här, just nu. Som man säger här i Frankrike ”c’est la vie!” (sånt är livet).
Au revoir! *kindpuss på båda kinderna (seriöst alla gör det här).