I’m out of here, JAO!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur jag än rotar och gräver i huvudet så hittar jag bara, student, student, student och det är kanske inte så konstigt. Om jag säger att jag i skrivande stund pendlar mellan att äta kvällsmål, förbereda ett tal och skriva denna krönika så kanske ni förstår hur hektiskt det faktiskt är.
Och även om man bortser från alla skoluppgifter och rester som ska göras innan månaden är slut så finns det lika mycket stress kvar ändå. Det är nämligen ett antal kriterier som ska ifyllas för att man ska kunna förvänta sig ha en lycklig och minnesvärd student:
1. Man ska gå på balen med den snyggaste (översättning: dyraste) klänningen alternativt kostymen. Fordonet som man färdas i ska vara kickass och matcha den stil man har valt på kläderna. Håret och sminket ska vara perfekt och pengar ska spenderas. Ligger en slinga fel kommer publiken att bua. Sedan ska man ha fixat ett hotellrum där man kan efterfesta och vara vaken hela natten. Inget får vara osäkert. Vad hände med spontanitet?
2. Inte nog med att vi ska förväntas lägga ned tusenlappar på balfix, vi förväntas också göra detsamma på studentfix. Biljetter ska köpas till fester, pengar ska läggas på klänningar, studentattiraljer och så vidare. Listan på inköp kan göras hur lång som helst.
3. Betygen ska vara i topp, vad har man annars att fira?
4. Alla dessa framtidsplaner. Resor, flyttar, jobb, karriärer och utbildningar. Man förväntas ha allt planerat. Återigen, vad hände med spontaniteten?
Nu skulle jag älska att skriva: men sån är inte jag. Jag bryr mig inte om något av de ovanstående och inte heller om folk tycker att jag är dum i huvudet om jag inte har min framtid utstakad.
Men så är tyvärr inte fallet. Med undantag av dyra kläder och perfekt hår så vill jag ha allt det där. Jag skulle älska att ha fläckfria betyg och åtminstone en liten plan för framtiden. Men det har jag inte. Jag vet att jag kommer att ha ångest när jag får betygen i min hand och det är mitt eget fel.
Jag kan grina och klaga så mycket jag vill men det är min egen lathet och inkompetens som har orsakat det. Och jag vet inte om jag har ett jobb när jag flyttar till Stockholm eller hur jag ska skapa mig ett liv där. Men det löser sig för att det måste. När jag springer ut genom Strömbackas dörrar den 11 juni så kommer det att vara minnesvärt i alla fall för jag kommer aldrig mer att vara elev där.
Som jag sa, stressen inför studenten är det sjukaste jag varit med om. Det är så mycket krav och måsten att det lättaste hade varit att kura ihop sig under täcket och vakna lagom till examineringen. Det hade varit fantasiskt.
Men hur mycket jag än försöker att vara den där som tar det som det kommer, löser allt och inte bryr sig om betyg så kan jag inte annat än att torka bort svetten i pannan och fortsätta mata igenom listan på saker att göra.
Och med den enda motiveringen: det kommer att löna sig i slutändan.