I love him!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förra helgen var jag på ett bröllop och trots alla som skiljer sig nuförtiden så vet jag att detta var ett sådant par som kommer hålla ihop tills döden skiljer dem åt. Varför? För att de väntade att bli kära tills de blev kära. Det finns så många människor som hela tiden söker efter pirr i magen och söta sms och allt vad det innebär när man blir kär. Vilket jag tycker är dumt för det händer lätt att man bara letar efter sin drömpartners utseende.
Men tänk om det finns någon som matchar en bättre fast med annan hårfärg?
För två år sedan såg mitt liv ungefär ut såhär: skola, häng på dåvarande Roasters där man drack x antal tekoppar (vill inte ens veta hur många tjugolappar jag sprättade på varmt vatten med smaksättning) och pratade skit om ingenting, pluggade lite, åt middag, umgicks med vänner och så vidare. Precis som en vanlig tonårings vardag såg ut. Inte så händelserika alls.
Dock hade jag ingen aning om att jag skulle träffa min drömkille under denna tid.
Men plötsligt så var han bara där jag blev kär och han blev kär och nu har vi varit kära i varandra sedan dess. Han kliar mig på ryggen när jag inte kan sova, han skjutsar mig till jobbet om det spöregnar även fast han har sovmorgon, han kan överraska med choklad när jag har mensvärk och han pussar ihjäl mig när jag är ledsen.
Otroligt nog står han ut med mina icke hallondoftande fisar när jag ätit lite för mycket mjölkprodukter. Och vet ni vad? Han är blond, blåögd och spemagernervös. I love him!