Hur snart är nu?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den här krönikan borde egentligen ha rubriken "Allt jag aldrig vågade säga". Fler än bara en krönika som av ungdomens osäkra åsiktsvädring inte hamnat i tidningen. Det blev aldrig någon flummig feministspalt, den där texten om min kärlek till ett speciellt fotbollslag glömdes bort, krönikan om att jag egentligen är en vresig pensionär i en ung kropp blev bortprioriterad, samhällsmallen om hur man blir en medelsvensson lämnade aldrig mitt huvud och kåseriet om att jag är en feg superhjälte som aldrig klev fram när det gällde fann jag aldrig mod att skriva. Istället kan jag stoltsera med rekord i "The Smiths"-rubriker, oräkneliga krönikor som vevat vilt mot samhällsproblemet fjortis (gammal som ung, tjej som kille) samt ett och annat halvhjärtat försök att låtsas vara både samhällsdebattör, självironisk och bitter moralgubbe med välkammade polisonger.
När någon idol i programmet med samma namn slagits ut ur tävlingen sätts alltid den lika klyschiga The Queen klassikern "The Show Must Go On" på framför ett tjog skrålande fjortisar som håller Peter Jihde hårt i handen. Även om min fanskara mest verkar bestå av 80-åriga tanter som undrar om allt verkligen är självupplevt är accessionerna många. Måste vara den oklarhet som finns i samband med en avslutning från ett jobb eller skola. Känslan av att när man skiljs åt förändras allt och ingenting är påtaglig och skulle den minst sentimentala lite nostalgisk. "Natt i natt" på skolans risiga cd-spelare, energiburkar från Boden, danska språket och tvillingsystrar med blonda peruker låter lika konstigt för utomstående som det är naturligt för oss.
Det mest tragiska med att ta studenten är att den frihet man längtat till alla dessa år har funnits mitt framför ögonen. Ibland kanske man för en gångs skull skulle lära sig leva för stunden och sluta hoppas att framtiden tar hand om alla bekymmer. Lugn bara lugn, det kommer inga filosofiska klyschor från en pojkvasker som knappt är torr bakom öronen så här i slutet på texten. Jag kan istället konstatera att jag är nöjd med mina bravader både på gymnasiet och i tidningen, men kunde inte hitta ett bättre tillfälle att sluta på topp. Den italienska mittbacken Paolo "Gud" Maldini la av när han inte kunde få mer respekt av både med- och motspelare. Jag gör det när man bli igenkänd som "den där skribenten" i väntrummet på Piteå vårdcentral.
Farväl kära läsare, vi ses någon gång i en annan historia.