Vaknar upp vid ett disigt Göta kanal och frågar mig själv; hur hamnade jag här? Det är rått och långt ifrån sommarvarmt i luften. På andra sidan vattnet ligger en ensam tysk segelbåt med sittbrunnstältet i perfekt ordning uppmonterat. Visserligen lutar båten svagt åt styrbord men masten rör sig inte, så någon hetare kärleksakt försegår knappast. Deutsch Liebe? Jag smyger försiktigt ut ur stugan och tar en kort promenad över bron och upp i backen. För några år sedan gick vi här med egen båt, nu hyr vi en friggebod för 600 spänn plus lakan.
Helt ok i båda fallen. Men frågan som ställs är; längtar jag tillbaka till den svunna båtturen? Inte en chans, jag jobbar nämligen inte på det viset. Att längta tillbaka faller i grunden på sin egen orimlighet och det är väl tveksam om man ens kan uttrycka sig så med den grammatiska hedern i behåll. Det som har varit har farit och det finns ingen anledning att nu gå omkring vid Göta kanal och längta tillbaka till sommaren 2009 då vi i tryckande värme passerade den fjärröppnade bron här vid Vassbacken. Någon har sagt att längtan är en effektiv och ganska angenäm drog och kanske ligger det något i det, men samtidigt förminskas ju nuet. Om jag skulle gå och längta tillbaka till den där sommardagen för sex år sedan blev det ju svårt att uppskatta även en disig och råkall morgon vid kanalbanken 2015. För det gör jag, tro det eller ej. Nu kan man ju naturligtvis längta tillbaka till - eller snarare vilja återuppleva - en plats, att träffa vissa människor eller till och med en känsla och det är väl så vi i praktiken gör när vi åker till Side för tionde gången, seglar till Ulvön för ännu en regatta eller söker efter ny kärlek när den gamla har tagit slut. Men leva kan vi trots allt bara göra här och nu.
Och med de orden avslutar vi veckans inslag i den seglarpsykologiska serien: ”På djupet med Dr. Ove”.
Men frågan kvarstår. Hur hamnade jag här vid Vassbacken, Fägre socken norra Västergötland? Jag borde ju varit långt ute på Kvarken vid det här laget eller åtminstone legat förtöjd vid bryggan på Mellerstön, hukande under miljarder myggor. Det där sista är intressant. Midsommarhelgen spenderades vid Tofta, strax söder om Visby och de infödda samt sommargästerna, till största delen hemmahörande i Mälardalen, klagade högljutt över myggplågan. Med gemensamma krafter och vart efter kvällen led (!) fick vi till slut död på samtliga blodsugande bestar, utom ett. Myggkadavren – alla tolv – brändes sedan under högtidliga former vid speciell sten i fästinggräset. Tydligen en urgammal gutnisk tradition. Jag kunde naturligtvis raljerat en del kring den ”myggplågan” men jobbar inte på det viset heller utan konstaterar att även hemma på Mosesholmen har myggen vaknat till liv, och de är fler än tolv.
Men Vassbacken då? Jo, svaret krossar egentligen min djuplodande inledning. Det var nämligen Sveas sedan länge och innerligt efterlängtade valp vi skulle hämta.
Ohoj!