Ibland blir jag så förbannat arg. Just nu på de som bryr sig om vad andra sysslar med när de inte har ett jota med det att göra. Det är stor skillnad på att bry sig och på att bry sig.
Jag har själv gjort det när jag var yngre. Pratat skit och stängt ute vissa personer, bara för att man inte kunde "leka tre". Men jag märkte snabbt hur dåligt jag började må både psykiskt och fysiskt. Det sög till i magen och jag kände mig skyldig hela tiden. Ständigt var jag rädd att den man pratade om visste vad man hade sagt eller att den man pratat skit med skulle skvallra.
Det var ett rent helvete och till slut bestämde jag mig att varje gång jag pratar om någon ska jag känna efter i magen om suget finns där. Finns det där, är det fel. En annan bra regel är att "om personen man pratar om kommer in i rummet skulle jag kunna säga det här direkt till denne". Kan man inte det är det oftast skitsnack.
När man pratar med personer som blir utsatta för mental mobbing vill man bara skrika i deras ansikten och ruskas om dem ordentligt. Få dem att förstå att andras åsikter inte spelar en jävla roll! Det är lika med noll i betydelse att några inte att du är okej, kul, snygg eller smart. Vet du om att du är det, så är det så, men vet du det inte blir det svårare. Problemet är att det som gör att människor tar till sig andras åsikter är en bristande självbild. Därför måste man samtidigt som man minskar skitsnacket också öka personers självkänsla.
Jag anser att det borde vara böter på att yttra nedlåtande kommentarer som bara är rent elaka. Där borde yttrandefriheten få sig en liten åtsnörpning. Lika fel som det är att snatta eller slå ner någon på stan borde det vara att snacka skit. För det är samma sak. Man stjäl någon annans privatliv och börjar ett verbalt slagsmål där den andre får ta emot sparkar och hot utan att kunna försvara sig.
Det finns ett uttryck som säger "slå inte den som ligger ner" och jag tycker det gäller för alla typer av slagsmål, hårda knytnävsslag likväl som vassa ord.