När mars blev april för några timmar sedan passerades halva Viktresan för min del. Den första halvan har varit en inspirerande utmaning om än stundtals djävligt tuff och jag vet att den andra kommer att bli ännu mer krävande.
Trots alla plågsamma maxtester - allt nötande i rodd och stakmaskin, crosstrainers och färska bekantskapen Wallball - ångrar jag inte en sekund att jag hoppade på projektet och antog utmaningen. Ganska snabbt märkte jag skillnaden när det kom till välbefinnandet. En betydligt sundare kosthållning i kombination med kraftigt reducerade dryckesvanor gjorde ju förstås sitt. Inget hokus pokus där utan bara mer sunt förnuft.
Viktresan hade kanske ändå spårat ur någonstans på vägen om jag inte haft så fantastisk stöttning. Av kollegor, kompisar, medmänniskor kända och okända ute i förskingringen, nära och kära samt givetvis sambon och sist men inte minst träningscoachen Stefan Thomson.
Det ska sägas att jag inte är något drömprospekt i hemmet. "Piteås mest uppassade" brukar jag få höra med jämna mellanrum och jag skäms att konstatera det, men det kan tamejsjutton vara så. Själv tycker jag annars att det är svårt att få dygnet att gå ihop. Tydligen är man en obotlig tidsoptimist och att hinna med arbete, träning samtidigt som hockey, fotbollsmatcher, trav och annan sport ska plöjas inom ett dygn är inte lätt. Musikintresset får sitt under träningspassen. Tv-serier, de dokumentärer och samhällsprogram jag finner intressanta kläms in i castade nattpass då och då. Sån't är livet. Mitt liv.
Tillbaka till träningen och Wallballingen. Underbart är kort sägs det ju, men det gäller inte en del av mina gnuggningar. Det kortaste passet på en sisådär 23 minuter är en totalitär mjölksyredödare. Att kasta en sexkilosboll högt mot en vägg och sedan ta emot den med djupt benböj 21 gånger på raken är ingen lek. Speciellt inte när det följs av en övning som går ut på att hiva en 20-kilosklump från golvet till hakan lika många gånger. Därefter samma sak...Wallballingen och "klumpen" 15 gånger och till slut nio. Det yngre vältränade lokala gardet på såväl man och kvinnosidan tar sig igenom ett liknande pass med ett garv. En av ortens mest vältränade berättade att de brukade lägga in 100 kast Wallball mitt under passen. Inte sexkilos utan tiokilos Wallballar.
Vi går mot ljusare tider vädermässigt. I den sfären hoppas jag också befinna mig rent träningsmässigt närmaste månaderna, men jag väntar en stentuff resa.
Till sist ...
... tycker jag verkligen att alla ni som inte sett tv-dokumentären "Ett rop från Syrien" ska fokusera, ta några djupa andetag och ägna ett par timmar till ryske regissören Jevgenij Afinejevskijs skildring.