En dag på sjön, sjöng Ulf Dageby. Visst är det så, fast på Atlanten är det ytterligare en, och sedan många till. Vi har seglat en dryg vecka nu och har ungefär lika länge kvar, det vill säga 1 350 sjömil. Därför blir det halvtidskalas i kväll med champagne och äppelkaka ombord på Sandvita. Skall bli trevligt i all ensamhet. Annars är det märkligt, tre hundra båtar på väg åt samma håll samtidigt och man ser inte en käft ens på radarn. Vi har ingen radiotäckning ombord, ingen tv och framför allt inga mobiltelefoner som påkallar meningslös uppmärksamhet. Bara atlantisk ödslighet och tystnad. Det är egentligen som en ökenvandring, fast mycket större och blötare och med vatten lika odrickbart som vore det sand. Fast helt tyst är det aldrig. Vi pratar (jodå, även jag...), vi skrattar, vi kör generatorn, vi knackar på toadörren innan vi går in och vi lyssnar till vågornas sorl när vi skall sova. Allt ackompanjerat av båtens egna välbekanta ljud i bakgrunden.
Dagens höjdpunkt är annars när lägesrapporten dimper ned via satellit. Vi får latituder och longituder för våra konkurrenter och kan därmed räkna ut hur vi seglat i förhållande till dem det senaste dygnet. Hittills har det sett ganska bra ut och vi håller jämna steg med Piteåregistrerade Thindra som är en betydligt större båt och därför borde vara före oss i mål. Nu finns det inga Pitebor på Thindra i år men väl på Triumph, där Jan Isaksson från Munksund gastar. Janne lär bli snabbaste Piteseglare över Atlanten då Triumph i skrivande stund ligger nästan hundra sjömil före oss. Enligt gammal seglartradition blir han därmed skyldig samtliga övriga Pitebor gratis öl vid framkomsten. Traditioner är viktiga, som jag sagt förut...
Vi får även rapporter av det mer allvarliga slaget. Ett par båtar har gått tillbaka till Kanarieöarna, någon har tappat masten, en annan går mot Kap Verde efter motorhaveri och ytterligare en har allvarlig personskada ombord. Det finns fler exempel men gemensamt är att alla båtar själva måste lösa sina problem, ingen kommer ut med reservdelar eller bogserlina, än mindre med ambulanshelikopter.
I natt lossnade en bult till vår autopilot. John och Linda-Malin som stod vakt, hade inte en chans att hinna parera så Sandvita skar upp mot vinden, tappade styrförmågan och fick som ett brev på posten spinnakern snurrad runt förstaget. All hands on deck! I kolsvart mörker tog det sin tid att reda upp men inget gick sönder, styrningen är reparerad och i dag seglar vi för fullt igen. Vi har även en del annat vi håller ögonen på lite extra om det skulle knasa, men på s/y Sandvita finns egentligen inga problem, det finns bara lösningar.
Ett gäng flygfiskar sveper förbi. De kan flyga flera hundra meter mellan vågorna likt silverglänsande svalor i sin flykt undan havsdjupens predatorer. På morgonkvisten brukar det ligga en och annan kraschad firre på däck, allt till skeppshunden Sigges stora förtjusning. Men fiskarna skapar svåra existensiella frågor för oss övriga ombord. Frågor som på sikt riskerar att skapa splittring, missämja och i värsta fall leda till myteri. Nämligen, heter det ett stim flygfiskar eller säger man en flock flygfiskar, och förändras detta beroende på var i stunden stimmet/flocken befinner sig? Någon?
Ohoj!