Det har funnits en period i mitt tjugoåriga liv då jag så gott som levde i klorvatten. Jag kunde som liten korsa broar och slåss mot eldsprutande drakar för en kvart i en närliggande utomhuspool. På somrarna finkammades därför hela Piteås och grannkommunernas utbud med min familjs stora välvilja. Kombinationen varmt vatten och kall temperatur ovanför ytan förvandlade mig till det lilla vattendjuret med russinfingrar. När jag vid nio års ålder köpte ett par neongula simfötter på en sportbutik i Arvidsjaur såg jag dessutom ut som ett vattendjur.
Sedan kom annat i vägen. Åren gick och Sikfors utomhuspool byttes ut mot högstadiets sena sommarnätter med en silvergrå vespa och amerikanska komediserier. Mycket talade därför för att min epok som badkrukornas antites var över.
Men som så många andra pensionerade superhjältar hämtade från sagornas värld kom även grodfötterna tillbaka för mig. Så fort vi lämnade Sveriges gränser i januari kom suget efter timmar under ytan tillbaka. Russinfingrarna jobbade sig sakta tillbaka samtidigt som vi letade de perfekta vågorna i både Thailand och Australien. Jag och Gabriel fick snabbt smeknamnet "bröderna bad" från övriga medresenärer.
Det var först dock på vår nuvarande destination i Cairns, längst upp på den australienska östkusten, återkomsten blev komplett. Under en dagstur vid Stora barriärrevet fick vi prova på att dyka. På tio meters djup blev jag plötsligt åtta år igen och kunde dessutom andas under vattnet med viss hjälp av tuben på ryggen. På havets botten såg vi alla filmkaraktärer från filmen "Hitta Nemo" på en simfots avstånd. Av alla filmer som producerats är det den då jag helst befinner mig bakom kulisserna.
P.S. Kolla gärna in bilderna från Stora barriärrevet här bredvid P.S.