Det är advent och punkpoeten Shane MacGowan är död. Simon Olofsson reflekterar över alkoholkultur, missbruk och världens bästa jullåt. (Arkivbild)
Lagom till första advent dör Shane MacGowan, rockvärldens största fylleikon. Det finns en symbolik i detta som är svår att ignorera. Dels för att han dog lagom till jul, dels för hans livslånga alkoholism. Karma kan vara en sådan jävel ibland, men det finns någon sorts poesi här, något mjukt och fint och omsorgsfullt. Jul, alkohol och punkpoeten Shane MacGowan.
Shane MacGowan är en legend. Min egen bild av honom har nog främst utgjorts av hans taskiga tänder och höga promillenivå. Shane MacGowan tog Irland till England, och han gjorde det som bara en irländare född i England kan göra. För de flesta är han nog främst känd som den manliga sångaren i The Pogues julduett ”Fairytale of New York”, världshistoriens bästa jullåt. Den är bäst för att den är så trasig. För att den är så festlig och så mörk. Så miserabel men så fin. Den är, för att citera Independents kulturredaktör Roisin O’Connor, ”en fyllepsalm för människor med brustna drömmar och förlorat hopp”. Den är också är en av musikhistoriens mest populära jullåtar. En jullåt älskad av alla.
”Fairytale of New York” är en romantisk fyllesaga med realistiska inslag, ett poetiskt vittnesmål från missbrukets botten. Texten i kontrast med den medryckande musiken gör misären episk, bråken charmiga, misslyckandet gulligt. "Fairytale of New York" är ett typexempel på hur konst både åskådliggör och döljer den verklighet den vill skildra. Verkligheten ser alltid annorlunda ut. Många som i dag är vuxna ser med oförtäckt skräck tillbaka på jular med missbruk och bråk i spritens och drogernas tecken. Många kvinnojourer kan vittna om vad som väntar när julfyllan börjar. Bakom Shane MacGowans legendariska text och The Pogues svängiga keltpunk finns ett vittnesmål om en misär som är blott alltför vanlig, utan några folkmusiktoner som gör den dansant.
Nu är det advent och Shane MacGowan är död, märkt som offer för den livsstil han själv odödliggjorde, den engelskfödde irländaren som tog Irland till England. Och ändå. Trots den beska bismaken av dess sensmoral nynnar jag med till "Fairytale of New York” över ett par julpilsner på lokal. Ibland smälter verklighet och saga ihop. I den mörka skogen. På romantiska stränder. På barer i en snöig kuststad i norr. När julklockorna ringer i New York.
Shane MacGowan är död men hans julsaga lever. Det är trots allt världens bästa jullåt. Så för att citera Shane MacGowan: ”Happy Christmas your arse".
God jul ditt arsle.
Shane MacGowan blev känd som sångare i The Pogues, ett band han var med och grundade och som han sedan fick sparken ifrån på grund av sitt mångårig missbruk. (Arkivbild)