Genom den vita väggen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gör jag inte längre. Inte efter att i timmar kört genom stormig snöyra. Inte efter att ha famlat mig fram genom den vita väggen. Snökanonen, som de säger längre ner åt landet.
Med svårartad hosta och lätta feberdimmor som ressällskap sätter jag mig i bilen för att köra den långa vägen hem från Bollnäs. Det är nästan 70 mil, men normalt inget problem. Nu är jag sjuk och brottas med alla känslor och tankar som väller upp i mitt inre. Min pappa är död och trots att döden kom som en befrielse efter en längre tids plågor är det svårt att ta till sig.
Jag önskar att allt hade fått vara värdigare och snabbare, men den bistra sanningen är att de flesta av oss kommer att tyna bort av ålderdom och de sjukdomar som brukar följa med detta. Som en spillra av den vi en gång var. Det är sällan vackert.
Redan norr om Söderhamn börjar snön falla. Lägg till vindbyar på styvt 15 sekundmeter och E4:an är plötsligt ett håll-tungan-rätt-i-mun-äventyr. Plogsvängen hinner inte med och drivsnön har erövrat stora delar av vägen.
Varje möte innebär ett rykande snömoln som under några sekunder gör mig fullständigt snöblind. Bakändan på en långtradare dyker upp bara några meter framför mig. Att köra om är dödfött och de flesta bilister inser att det är en fördel att se när man kör bil. En och annan dåre kastar sig ut i det okända och ställer till problem för oss andra.
Det är verkligen snökaos och förutom en obehaglig dödsolycka ser vi ytterligare ett par smärre singelolyckor. I mötande körfält har en långtradare och en personbil trasslat till det. Mitträcket fungerar som en effektiv propp och kön av bilar ringlar lång.
När vi närmar oss Sundsvall upphör snöfallet. Det känns som en befrielse. Men det ska bli värre, mycket värre. Några mil från Ö-vik tilltar snöovädret igen och den här gången är det en snökanon som möter oss. Samtidigt mörknar det och inte förrän 20 mil senare, i Skellefteå, blir vädret anständigt igen.
Vi har tvingats krypa fram i karavaner och vi har passerat ett tiotal bilolyckor. I de flesta fall bilister som helt enkelt tappat bort vägen och sladdat ner i diket. Och jag erkänner, jag har känt fruktan. Och jag lovar, jag ska inte längre håna sörlänningar som kämpar i snöstormar. Inte efter att ha tagit mig igenom snökanonen och den vita väggen.
Min pappa är död, men egentligen dog han redan när sjukdomarna tog överhanden. En utmärglad och märkt människa bunden till sängen och stum inför tillvarons obönhörliga brutalitet. Jag har haft svårt att hantera det och faktiskt önskat att han skulle somna in, men det starka hjärtat har hållit honom vid liv.
Jag tänker på honom när jag famlar fram genom den vita väggen. På hur han en gång var. Det är inte lätt att sammanfatta en människa och ska man göra det rättvist finns det många saker och orsaker att ta hänsyn till. Varje människa bär på sitt öde och vi är alla formade av det där kringelkrokiga besvärliga och härliga livet. Men mina slutord är ömma.