Fröken finurlig hjälper till
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visst blev det uppstigning i arla morgonstund, och klockan sex en söndagmorgon är det inte speciellt mycket att slötitta på på tv. Men sedan dess har faktiskt damen haft den goda smaken att sova till åttasnåret. Tidigare skulle det ha varit straffkommendering att kliva upp åtta en helgmorgon, så perspektiven förändras sannerligen.
Att hon är tröttare än vanligt är inte så konstigt, då sista dagarna har varit ett pärlband av nya färdigheter. Hon är en äkta tvåfoting nu, kryper bara över svåra trösklar och när det ska gå jättefort.
Hon sjunger, vill läsa böcker och klurar på saker. I onsdags var dagen då hon för första gången självmant hämtade en bok, kröp upp i mitt knä och ville höra en saga ("Muu muu, kossan råmar på ängen. Kuckelikuu, tuppen väcker alla på bondgården"). Utan att veta om det har hon just gett mig en av de största gåvorna hon kan.
När hon klurar är det oftast på om lilla batteriet kan passa i tomma tablettasken eller om mammas mobiltelefon passar i den aldrig använda skon längst in. Helt plötsligt klarar hon av att stoppa rätt kloss i rätt hål och sätta på alla ringar på clownen. När lärde hon sig det?
Fröken finurlig hjälper också till med dammsugning och bakning. Koncentrerad sitter hon med blöjbaken på arbetsbänken och förflyttar små mängder bakpulver från burk till burk. Smakar torkade aprikoser och prickar förnämligt in en liten äppelbit i ett lillfingersstort hål.
Största förändringen är dock humöret. Temperamentet. Den egna viljan. Hon vill inte sitta på pottan just nu. Aaargh-oouuii! Hon vill inte byta blöja. Aaargh-oouuii! Hon vill inte att mamma ska förflytta sig en meter bort. Aaargh-oouuii! Sparkspark. Låtsasgråt, arga frustrationsskrik och darrande underläpp kantar delar av våra dagar just nu.
Så, lika plötsligt är hon toppenglad igen och dansar till Erykah Badu i vardagsrummet. Mamman däremot har lite svårare än hänga med i växlingarna och måste yoga-andas för att behärska temperamentet.
Det känns som om det är först nu föräldrautmaningen börjat. Sätta gränser, lära henne om alla känslor som ryms i kroppen, som får rymmas, som jag vill lära henne hantera. En av favoritböckerna på ämnet är söta "Själens fågel" av Michal Snunit, som jag fått av min vän dramapedagogen.
Och just när jag behöver det som bäst somnar hon sött och jag sätter mig vid datorn och tänker. Älskade unge, jag är så glad att jag får vara med i din utveckling. Hör du det, Siri. Jag är glad. Att få vara med. Att det är mig du väljer att visa ditt vill inte för.
Jag är galen i dig, vackra barn. Men samtidigt finns det ingen som kan göra mig så galen som du.