Folkhälsoinstitutet har visat att Sverige både är ”världens friskaste land” och ”världens sjukaste land”. Vi är alltså friskast samtidigt som vi procentuellt redovisar största antalet sjukskrivna och långtidssjukskrivna. Det kostar att ligga på topp.
Det har snackats en hel del om att många elitidrottare mår psykiskt dåligt. Tyngda av ständiga prestationskrav på sina axlar. Det är också ganska givet att det ofta blåser hårt på toppen. Där är det inget ”lull-lull” som gäller och jag har svårt att känna medlidande med alla de som tagit sig upp ända upp och sedan inbillar sig att läget och livet just där och då ska bli bestående.
Regeln som gäller i eliten är enkel: Fortsätt prestera och åtnjut alla de möjligheter, fördelar och ofta den feta lön som följer med. Eller tappa udden, greppet och fallet kan bli hårt.
Läste en artikel i Svenska Dagbladet (skriven av journalisten Maria Carling) där professor Lars Dencik planterade många tänkvärda ”en-, två- och treliners”.
Så här:
– Vi får inte glömma att vi svenskar mår dåligt på en mycket hög nivå
– Vi tillåter oss att må dåligt och att söka sjukvård. Därför mår vi bra.
– Om det då inte blir som man har förväntat sig så blir man missnöjd. Inte för att det är dåligt utan sämre än man väntade sig. Förväntningarna stiger snabbare än utvecklingen.
– Varje gång vi inte fungerar på topp och är friska, glada, potenta och snygga tenderar vi att betrakta oss som sjuka.
– De höga förväntningarna har att göra med att vi är världens mest jämlika och jämställda land. Vi ska inte bara kunna bli lika bra som grannen utan vi vill vara jämlika också med dem som har det mycket bättre än vi.
– Kravet och förväntningarna på en själv att ständigt prestera på topp leder ovillkorligen till nederlag och ett kroniskt hot om och känsla av misslyckande.
– Detta är en av orsakerna till att depressionen sprider sig som en löpeld. Den är vår tids stora epidemi. Samtidigt har vi fått mediciner som kan åtgärda den problematiken och därigenom kan det bli sjukt att vara nedstämd.
Professorn delar också ut en crosschecking till alla curlingföräldrar:
– Föräldrar frågar bekymrat: Sov du bra i natt? Har du ont någonstans? Istället för att säga ”äsch, det är inget att bry sig om” som en gammal mormor hade kunnat säga. Är det något i skolan? Eller med kompisarna? Man har en ständigt bekymrad attityd.
– Förr sopades även allvarliga saker under mattan som banala. Nu är det tvärtom.
Föräldrar uppfattar sig mer än förr som att de har barnets framtid i sina händer, en nästan gudomlig makt. Bekymren och känslan av ansvar för det är också en strömning i vår tid.
– Föräldrar är osäkra idag eftersom de är kunniga och välinformerade och inser att gamla uppfostrings- och samlivsmönster inte gäller längre. Vi kallar det för avtraditionalisering.
– Föräldrar är väldigt viktiga för sina barn, men de kan gott slappna av lite. Samhället behöver skärpa sina insatser för familjer att fungera som familjer.
Jag skriver under på allt med förhoppningen att jag blivit friskare under Viktresan. Det känns i alla fall så.