Framfantiserad framtid
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är något jag varmt kan rekommendera, till exempel när du har en sådan där dag när det regnar ute och inga vänner svarar i telefonen.
När jag tittar in i spåkulan - eller låtsas titta in i den, men jag föredrar att prata om det som om det verkligen är någonting som händer, inte någonting jag låtsas att jag gör när jag inte har något bättre för mig - ser jag mig själv som söt liten gumma med plirande, blå ögon och med ett moln av vitt hår runt huvudet.
Jag ser mig själv sitta på en parkbänk i skuggan av en stor ek. Efter några timmar går jag uppför en stentrappa till en vitmålad husdörr som mestadels består av glas, och som skallrar sådär härligt när man stänger den efter sig.
På det runda köksbordet ligger en vit spetsduk och på den står en vas med nyplockade blommor. Utanför fönstret breder enorma vidder ut sig och borta vid horisonten skymtar berg i form av blåaktiga silhuetter. Efter ett tag upptäcker jag att att det jag ser är världen jag drömmer om att få leva i. Ytterdörren är precis en sådan som jag såg i en svartvit film en gång, och som jag sedan dess har drömt om att själv kunna få gå genom varje gång jag kommer hem. Vidderna utanför köksfönstret är som tagna från en målning jag gjorde för många, många år sedan. En målning där det mesta av färgen hamnade utanför linjerna, och där en streckgubbe står på orealistiskt grönt gräs och håller en annan streckgubbe i handen.
Vi målar upp drömmar i tron om att aldrig kunna uppfylla dem. Kanske var det där gräset inte så orealistiskt grönt ändå, det var bara mina kritiska ögon som inte ville se verkligheten i det. Kanske kommer vi en dag att leva i drömmen vi drömde för en halv evighet sedan, och kanske är det aldrig för sent för att förverkliga den.
Enligt min otroligt pålitliga källa - en påhittad glaskula - verkar det ju som att jag kommer välja rätt väg, och detta trots mitt obefintliga lokalsinne. För när jag ser mig själv om flera år, verkar jag lycklig. Jag ser mig själv som åttioåring sätta mig framför en flygel så stor att den tar upp nästan halva vardagsrummet, för att sedan börja spela den gladaste melodi jag någonsin hört. Jackpot, tänkte jag när jag såg det, mina klumpiga fingrar kommer till slut lära sig spela piano!
Tyvärr drämde jag min spåkula i golvet i för några dagar sedan, när jag tittade in i den och såg hur en gammal man stängde den skallrande dörren efter sig. Han tog av sig hatten och lade den på hyllan, sedan sprang han fram till mitt åttioåriga jag och omfamnade mig.
Då kastade jag ifrån mig kulan - en av fördelarna med att spåkulan är påhittad är att det inte finns några glasskärvor att städa upp när olyckor som denna inträffar - för det finns vissa saker som jag inte vill veta än. Jag vill inte veta om jag når mina mål eller inte, om jag till slut kommer pryda mina hyllor med sådana där gammeldags kakburkar som jag alltid ha velat ha, eller om jag hittar kärleken. Corny, I know.
Min framtid är endast fantiserad, och tills jag lyckats få tag på en fungerande spåkula är det allt den kommer vara. Det skrämmer mig att jag en icke-fantiserad dag kommer veta alla dessa saker, samtidigt gör det mig nyfiken. Det känns skönt att jag en dag kommer kunna sitta framför en vacker flygel i mitt vardagsrum och veta exakt vart livet ledde mig.