Vart är vi på väg? Jag har ingen aning efter tisdagens glädjerus, men Sverige spelar kvartsfinal mot England på lördag. Det är fotbollsfeber i landet och 94-vibbar i luften. Folk som normalt inte ägnar fotboll någon större uppmärksamhet går rusiga omkring i blågula färger. I morgon stannar Sverige och efter landslagets fina och uppoffrande spel har vi chansen att skrälla igen.
Kvartsfinal, det vågade jag aldrig tro och inför VM skrev jag ”Överraska mig gärna, men klart är att Sverige inte kommer att vinna VM. Det skulle krävas en räcka av skrällar och mer tur än vad australiensaren Steven Bradbury hade när han vann OS-guld i short track 2002”.
Världsmästare känns fortfarande tämligen ouppnåeligt, men till skillnad från Steven Bradbury så spelar inte landslaget kvartsfinal för att laget har haft tur. Den kollektiva kraften är bedövande stark och framåt har laget radat upp chanser och vunnit, trots en kavalkad av missar.
Före VM tippade jag Belgien-England i final med belgarna som segrare och Harry Kane som vinnare av skytteligan. Han har redan gjort sex mål, men mot Sverige får han gärna gå tom. Överraska mig gärna, Sverige, och jag hoppas innerligt att jag får fel, tji, lång näsa och att jag får äta skit för mitt påstående att ”Sverige inte kommer att vinna VM”.
Det går i alla fall inte att räkna bort Janne Anderssons lagbygge och taktik. Kanske tar sagan slut på lördag eller också blir det ett avsnitt till och ett till, ja, ni fattar. Det är som en dröm, väck mig, någon, eller nej, låt det inte ta slut. Men Berg och Forsberg, vakna nu! Dags att sätta de avgörande passningarna och slå bollen i mål.
Men hur det än går har det här artat sig till en fotbollssommar värd att minnas och berätta om. Att slå England vore extrakul med tanke på att brittisk press gärna utmålar landslaget som världsmästare innan ens VM börjat. Det har oftast slutat med rejäla magplask och väldigt mycket oflyt när det gått till straffar. Dessutom denna arrogans och Sverige, det är väl redan klart. En munsbit för Kane och grabbarna.
Vi håller tummar och tår, biter på fingrar och läppen, åkallar alla upptänkliga gudar och glömmer inga skrockfulla ritualer. Bara för att! Men det är upp till elva små fotbollspojkar att göra sig odödliga och hålla våra drömmar vid liv. Själv har jag nerverna utanpå skjortan.