Fogerty, en kopia av sig själv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
sommar då solen alltid sken och jag kände varenda gatsten på Stockholms Söder.
Kanske är det Thåströms sånger på Skebokvarnsvägen 209 som spökar, kanske är det två veckors mer eller mindre stillhet (ofrivillig) på grund av en irriterande fotbollsskada. Kanske är jag bara trött på löneslaveri, snålbudget och trista dagar. Eller kanske är det som lilla Stina säger:
"Mannen slutar aldrig att göra celler, men han kommer i en sorts ålder också, den kallas panikålder".
Hur som helst tänker jag på några heta sommardagar i Stockholm då jag och Richie spelade och sjöng i Gamla stan. Vi hade inget tillstånd så piketen kom. Det här var kring 1980 och debatten gick hög huruvida man skulle få spela på gator och torg.
Richie, som spelade gitarr, fick ett bötesföreläggande på 300 kronor som han ramade in och satte upp på väggen, men jag som sjöng slapp böter. Jag vet inte riktigt varför. Under diskussionen med konstaplarna var det dessutom någon som snodde min hatt med småslantar. En väldigt snygg hatt, kan jag säga.
I sommar spelar sonen på Piteås gator och torg. Han och de andra ungdomarna till och med avlönas av kommunen. Det är sjysst och möjligen ett mått på att friheten har blivit större.
Nej, jag är inte säker på att det var bättre förr, men det var då jag var ung och det är dit jag längtar när jag tänker på det bekymmersfria livet. Eller till Arjeplog, förstås.
Och Thåström är lika bra nu som då. Nya lågmälda skivan är verkligen fin och den som en gång haft förmånen att se ett frustande Ebba Grön live vet att det var stort. Jag såg bandet åtskilliga gånger.
Märkligt nog triggade aldrig John Fogerty igång nostalgin. Kanske beroende på att jag var 12-13 år när Creedence var som störst, men det är rätt coolt att se honom rocka loss på en sandstrand en sommarljus kväll vid ett havsbad. Vi är många där och de flesta är halvgamla som jag. Vi sjunger med i sångerna som vi en gång växte upp med och visst finns det några höjdpunkter som griper tag.
Problemet med John Fogerty på en sandstrand i Piteå är att han blir en slags cover på sig själv. Någon säger att det kunde vara vilket coverband som helst och själv får jag en känsla av Allsång på Skansen när den bredbenta rocken saggar som värst. Men det finns, som sagt, höjdpunkter och dom tar jag med mig när jag cyklar hem i sommarnatten. Mannen har ju onekligen en låtskatt som är få förunnat och det är inget snack om att han tillhör rockvärldens stora elefanter.
Det är för varmt att sova efteråt och jag sitter i hammocken och skriver brev till Fogerty. Ett brev som jag knappast kommer att skicka, men det handlar litegrann om det här med längtan och frihet och minnen. Brevet slutar med raderna:
"Spela nå’ bra, spela Creedence och jag tror banne mig att det var precis det du gjorde".