Någon dag efter 11 september-attackerna 2001, visade kupolbiografen Akva Mega vid Havsbadet en film om världshaven. Jag minns inte filmens titel, men jag minns att Omar Sharif var berättare och att jag kände mig omfamnad och helad efteråt.
Kanske beror det på att jag i likhet med alla andra var skakad av terrorattentatet, men varken förr eller senare har jag varit med om något som så konkret som den filmen fått mig att verkligen förstå att allt hänger ihop.
Vi är alla sammanlänkade till en världsomspännande helhet som inte bara har med naturens krafter att göra. Människors handlingar i en världsdel påverkar andra på motsatta sidan jordklotet.
Edward Lorenz, nordamerikansk matematiker och meteorolog, forskade om kaosteorin. 1979 myntade han begreppet fjärilseffekten, för att förklara hur något till synes så obetydligt som en fjärils vingslag senare kan skapa en oerhört stor händelse – en tornado – någon annanstans på planeten.
Numera är idén om denna cirkulära påverkan i allt också etablerad inom tvärvetenskaplig forskning.
På ett sätt en vacker förklaring av tillvaron, men också skrämmande. För det betyder att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra på sätt som vi inte kan överblicka.
Slutsatsen jag drar är att vår enda chans att kunna skapa lite ordning i kaoset är att satsa på medmänsklighet i alla lägen, till och med om vi måste försaka något. Det handlar om allt från det enkla i vardagen, till hur vi förhåller oss till globala händelser.
Jag är till exempel säker på att EU-ländernas, inklusive Sveriges, sätt att hantera hjälpsökande flyktingar inte kan föra något gott med sig för någon, eftersom det är omänskligt. Själv mår jag dåligt över detta historiska skeende, när Europa bygger murar i stället för att skapa mötesplatser och ser på när livrädda barn dör i tusental.