Fiske ska vara lustfyllt, inte hårt arbete
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visst, jag har fiskat i mörkret om natten, men allt blir så infernaliskt jobbigt. Hoppandet mellan stenarna, vadandet och, inte minst, var är fluglinan. Det är lika bra att erkänna, jag blir aldrig en av de riktigt hårda fiskepojkarna.
Men självfallet går det att få fisk även andra tider på dygnet. I gryningen efter att ha sovit under bar himmel en tropiskt varm natt i Laisdalen går jag ner till strömmen. Det är lite vatten och enkelt att vada ut till den lilla djupfåran.
Solen har just stigit upp och kastar bländande strålar på vattnet. Jag matar ut fluglinan och hugget kommer direkt. Jag lotsar ner öringen till lugnare vatten och kan snart bärga fisken. Strax under kilot och nygrillad med potatis på tunnbröd blir det en fantastisk frukost.
Varför tappar man alltid de riktigt stora fiskarna? Är det efterhandskonstruktioner av fiskare utan sinne för proportioner? Kan vara, men en annan förklaring är givetvis att de stora fiskarna har muskler och rutin nog för att göra livet till en kamp för sin motståndare. Det tillhör spelet att tappa fiskar, men ibland vill man slita sitt hår, bryta sitt spö och dränka sig i strömmen.
Det är sen eftermiddag och jag tycker mig se ett litet svall. Det är långt ut och först vid tredje kastet får jag allt att koordinera. Den svarta flugan landar perfekt och sedan blir det stopp. Jag försöker dra, men det är bergfast och jag hinner svära över stenar och stockar. Då tar Stephen King över handlingen.
Rullen rör sig! Först nästan omärkligt, det är lite spooky, och sedan rullar det på lugnt, men bestämt. 40-50 meter lina och ingen fisk syns, men tyngden är tungvikt. Några sekunder senare är allt över. Tafsen har gått av och den tomhet som övermannar mig är bedövande.
Men, som ordstävet säger:
"En urusel fiskedag slår vilken bra arbetsdag som helst".
Nu sätter Nappataget punkt och vi gratulerar alla deltagare och inte minst klassegrarna. Till exempel unge herr David Öberg som lyckades fånga en abborre på 1,6 kilo. Det vinner han barnklassen på.
Tyvärr måste Nappataget underkänna Allan Westermarks superabborre på 2,4 kilo. Inte för att vi misstror viktuppgiften, utan för att abborren är fångad i Västerbotten. Men Westermark kan nog ändå drömma många sköna drömmar om sin fina fisk.
Så, till er alla från oss alla, det kommer alltid en ny fiskesäsong och då tar vi den. Fiske är trots allt så oerhört mycket mer än rekordfiskar och för mig kommer det aldrig att bli ett slitsamt arbete. Det är friheten som gör livet till en lustfylld vandring.