Filosofiska funderingar om flygande tänder
Siri har haft en hård vecka, kroppsligt räknat. Hon, som inte ställt sig upp förrän hon kunnat sätta sig ner med en lätt duns i blöjbaken och som inte klättrat upp i sängen förrän hon smidigt kunde ta "fötterna först" har varit med om både elchock och fingerklämning.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Upplevelsernas dignitet bleknade dock i skuggan av föreläsningen jag lyssnade på i går.
Journalisten Hanna Sofia Öberg levde i närmare ett år på flyktingförläggningen i Hultsfred. Hennes ord om barnen på förläggningen fångade mig. Små vardagsdetaljer berör mig mer än berättelserna om apatiska barn. Kanske för att jag lättare kan applicera på mitt eget liv.
Flyktingbarnen mår dåligt på grund av saker de själva varit med om, kanske både i hemlandet och under tiden på flykt. Dessutom mår deras föräldrar ofta dåligt, något som barnen givetvis känner av.
Barnen lär sig svenska snabbare än sina föräldrar och får därför agera tolkar. Bland annat får de upprepa vilka övergrepp familjerna utsatts för. Om och om igen.
När barnen i förberedelseklasserna samlades på morgnarna stod ofta en stol tom i klassrummet. Lärarna fick då lägga om aktiviteterna och prata med barnen om asyl, uppehållstillstånd och avvisning. Oroliga ord som inte borde finnas i ett barns begreppsvärld.
"Lärarna tyckte att det var viktigt för barnen att ha en bild på sin klass", berättar Hanna Sofia.
Men eftersom klassen ändrades så ofta hann bilderna knappt framkallas innan det var dags att ta ett nytt klassfoto.
En av personerna som figurerar i boken "Glömda - rapport från en svensk flyktingförläggning" är Josef. När han vaknar med blodsmak i munnen för att han gnisslar tänder uppfinner han en egen lösning på problemet, eftersom han som asylsökande inte har rätt till annat än akut tandvård. Han går helt sonika till leksaksaffären och köper två uppsättningar vampyrtänder som han sover med som bettskena.
Någon som också har tandbekymmer är Edona. Hennes mamma lider av posttraumatiskt stressyndrom och som mammans ställföreträdare tar Edona hand om hemmet och sina syskon. Till skolan går hon inte längre. Hon vågar inte lämna sin mamma - som försökt ta livet av sig flera gånger - ensam.
När lillebror tappat en tand är det hon som lägger en tia i glaset. Hon törs inte lita på att tandfén tar hand om det.
Ett kompisbarn har också filosofiska funderingar kring tänder, han undrar om de kan flyga.
Hans tappade tand var nämligen försvunnen. När hans mamma gick för att leta visade den sig redan ha förvandlats till en guldpeng i vattenglaset. Om jag inte minns fel uppstod det svårigheter i samma familj när en tappad tand skulle omvandlas till guldpeng - ingen tia fanns att uppbringa i huset. Med en förälder bortrest är det inte bara att snippa ner på kiosken och växla. Då gäller det att vara kompis med spargrisen.