Bästa sättet att bli rik, det är att sluta vara fattig. Fattigdom är absolut inte bra för ekonomin. Om du levde i tvivelsmål om detta så är det nu fastslaget i en studie. Tack och lov finns det forskare som dyker ner i verkligheten och kollar hur det står till där nere, långt under brytpunkten för statlig skatt. Om de nu har någon sådan i USA.
Hur som helst är det därifrån studien kommer. Snillen vid Ross school of business vid Michigans universitet har dykt ner i folkdjupet och dykt upp med en rulle toalettpapper och dess ekonomiska historia.
Studien visar att hushåll som har det knapert ställt spenderar mer pengar på förbrukningsvaror med lång hållbarhet, till exempel toalettpapper, än vad rika gör. Lång hållbarhet, men odrygt, "skrufft" på pitemål. Svårt? Ja,ja. Say after me: Skrufft. Det är bara att lägga sig i träning. I denna nationalismens tid kan det vara en överlevnadsfråga att behärska bygdens tungomål. Piteå kan bli en egen liten utbrytarstat när storregionkramarna hotar att göra detta allvetande, präktiga, tvärsäkra folk till surjämtar. "Jag vill it skryt, men ja kom från Pite" för att citera vår uppburne pessimistkonsult.
Tillbaka till Michigan och toapappret. Det är inte så att den fattige förbrukar mer toapapper än den rike. Nej, grejen är den att den fattige betalar mer för pappret än den rike. Varför? Jo, för att den rike kan passa på att ladda förrådet när det är lågpriskampanj på nämnda vara, medan den fattige måste köpa när nöden tränger på. Kosta vad det kosta vill. Bra om man hinner till butiken. Gärna hem också. Det där var lågt. Förlåt.
Forskarna misstänker dessutom, på goda grunder, att det som gäller toapapper gäller allt annat också. Den som litet pengar har kan sällan nyttja reor, kampanjer eller storhandla. Det blir att småhandla när det finns litet cash och många butiksbesök kostar alltid mycket mer än man tänkt sig. Två liter mjölk och en ostbit, brukar hamna på 350 kronor när de passerar kassan.
Till det dyrbara i den fattiges vardag hör också avgifter i kontakt med banken för att lösa in eventuella penningutbetalningar och betalning av räkningar och lån. Räntan stiger i förhållande till inkomsten. Ju lägre inkomst desto högre ränta. Mänskligt sett borde det vara tvärtom. Affärsmässigt också. Åtminstone förefaller det troligare att låntagaren orkar betala tillbaka pengarna om inte räntan sticker iväg mot himmelska höjder. Banklån är förövrigt knappast möjligt att få. Det får bli snabblån med ockerränta. Inte snällt alls, men snällhet är inget förmögenhetsskapande karaktärsdrag.
Den fattige kämpar också under hårt skattetryck. Oavsett människan lever på försörjningsstöd eller har mångmiljoninkomster är skatten densamma på alla inköp och tjänster. Här kan vi snacka procent av inkomsten som får den värsta marginalskatten att hamna just i marginalen.
Det är dyrt att vara fattig. Kostar alldeles för mycket. Undra på att folk gömmer sina rikedomar och gärna vill ha mer. De är livrädda för att bli fattiga. Det får man ha förståelse för. Dom har helt enkelt inte råd.