Är livet litet segt? Som att klafsa fram i motvind på en blötmyr? Det ska bli bättre. När du fyller hundra. "Livet börjar vid hundra" är i alla fall titeln på ett tv-program. Pigga hundraåringar är än så länge så få att de visas upp i tv, ungefär som en cirkusattraktion, men antalet ökar snabbt. Snart är det hundraåringarna som leder tv-programmen. Viss expertis hävdar att den första 200-åringen redan är född. Kolla därhemma.
För den som bara är tjugo känns livets början förstås som en ouppnåelig hägring. Sista sträckan, den efter sjuttio, blir svårast. Med teknikens hjälp ska du nå målet. Hela du är utbytbar. Stål istället för benmassa i axlar, höfter, knän, ryggrad. En äkta järnlady. Metalldetektorn på flygplatsen kommer att bete sig som Nyårsfyrverkeriet i Sidney när du passerar. Du blir en säkerhetsrisk. För personalen.
Själv behöver jag inte en enda liten metallbit för att den där detektorn ska gå igång. Piiiip!! Kan det vara amalgamfyllningarna från femtitalet?, undrar jag efter att ha rannsakat min utrustning. Nej, säger kontrollanten och scannar av mig, du är slumpvis utvald. Jaha du, tänker jag, och känner mig litet märkvärdig. Kanske borde jag köpa en trisslott, säger jag i ett försök att vara lustig. Helt bortkastat. Säkerhet skojar man inte med.
Säkerhetskontroller kan ställa till det. En manlig bekant blev av med sitt boardingkort och såg framför sig hur han skulle tvingas tillbringa återstoden av livet på en flygplats i USA. Efter långt och alltmer nervöst sökande visade det sig att han råkat lägga boardingkortet i en av skorna han uppmanats ta av sig i sökandet efter vapen. Phuu!
Tillbaka till framtiden. Det där om att vi kommer att gå omkring med en massa järnskrot i kroppen, var fel. Så blir det inte. Även om stålpriset är pressat är ortopediska operationer av det där slaget, och allt vad de för med sig, alldeles för dyra. Sverige stackars fosterland kommer inte heller att ha råd med den framväxande armén av kärl och hjärtan i behov av rensning och utbyte, långvariga cancerbehandlingar, dementa i behov av plats på hemmet och vårdpersonal.
Så vad göra? Ättestupa? Maria Strømme, civilingenjör och professor i nanoteknologi, har en humanare lösning. Med nanoteknik, det pyttelilligaste som finns, och ingenjörskonst tycks det möjligt att i princip skapa evigt liv, där människan reparerar sig själv, där förlamade står upp och går, där dementa får hjärnan tillbaka, där mediciner verkligen hittar rätt och tar död på det onda som försöker ta död på dig. Osökt börjar jag nynna på psalmen "Dit där rosor aldrig dör" som hjärnarkivaren så lämpligt plockat fram. Är detta det omtalade Paradiset?
Ja, man blir faktiskt smått religiös av att lyssna på Maria Strømme. Min favoritprofessor som försvenskat sin Lofotsnorska så att hon låter som en norrlänning, när hon säger "Jag tänker inte dö". Inte jag heller. Men det lär väl skita sig.