Jag har alltid varit mer eller mindre tokig i medeltidsfantasy av olika slag - allt från Sagan om ringen och andra episka fantasyböcker till olika gamla keltiska historier som Merlin.
Gemensamt för dessa olika berättelser är pilbågar och bågskytte. Det har lockat mig ända sedan jag var liten och sprang runt på medeltidsveckan på Gotland. Men det blev aldrig så att jag provade.
Det är ingen slump att jag och min lika fantasytokiga vän spontant började kolla upp hur mycket en begagnad pilbåge skulle kunna kosta.
Det slutade med att vi hamnade på ett småländskt företags hemsida som tillverkar pilbågar i trä för inte alltför mycket pengar.
Och efter jul, när vi fått ihop lite mer pengar, skickade vi iväg en beställning och det dröjde inte länge innan vi kunde hämta ut ett väldigt avlångt paket.
Personalen på Bussgods tyckte nog det var lite småroligt med två unga, blonda tjejer som köpt ett vapen på internet.
Vi är alltså två personer och en pilbåge - som vi har delad vårdnad om. Den bor ungefär varannan vecka hos sina respektive "föräldrar".
Min kompis tränar på att skjuta i ett potatislager, jag står i stallet och är så skicklig att jag då och då lyckas missa en halmbal från tio meters håll.
I början åkte min högerarm åt alla möjliga håll utom där den skulle vara - alltså parallellt med pilen - men nu har jag börjat få koll på det.
Jag har också fått erfara att det är relativt otrevligt att få en smäll av bågsträngen på underarmen eller handleden - blåmärkena sitter i ett tag och jag vill inte ens veta hur det skulle ha sett ut om jag inte hade haft en tjock vinterjacka på mig.
Jag börjar hur som helst sakta men säkert bli lite bättre på att både skjuta och sikta.
Men den riktigt stora utmaningen blir när jag ska prova skjuta pilbåge från hästryggen.
Det finns tävlingar i beridet bågskytte där man galopperar i full fart och ska träffa måltavlor på 9-35 meters håll under tiden.
Men istället för att vara mer eller mindre ensam med en ridsportsgren i Norrbotten ser jag snarare framför mig vilda galopper i skogen med träd som måltavlor.
Kanske kan det hända att jag råkar skrämma slag på en och annan hundrastare som rör sig i Böleskogarna - eller Sherwoodskogen, som vi kallar den lite skämtsamt när vi är ute och rider.