När jag var fjorton brukade jag rymma hemifrån ungefär tre gånger per dag. Det var ingen sådan där dramatisk scen med ett knyte över axeln, inga polissamtal och inga ”jag kommer aldrig hem igen”. För det gjorde jag ju tre gånger om dagen, och det handlade inte om det. Det var egentligen ingen flykt från hemmet, utan från allt som var mitt liv. Jag gick ingen sport, hade ett fåtal kompisar som jag trivdes med men som inte delade samma intressen eller världssyn som jag (hur mycket världssyn jag nu hade på den tiden, jag var väl ungefär fjortonåringarnas måndagsexemplar utan varken häxblandningar eller sinnesrevolt).
Det är inte förrän nu, fem år senare, som jag börjar förstå vad det var som saknades. Som bidrog till den kroniska flyktbenägenheten, den ständiga onöjdheten över cirka allt. Det var ett sammanhang att kunna växa ur de fjorton åren och växa in i något annat i. En plats, till skillnad från skolan, att vara på med tusen möjligheter men noll förväntningar. Fyra väggar att andas mellan som, till skillnad från bostadsvillan, inga småbröder skriker i och som saknar vakande föräldraögon. Ett ställe som Kaleido hade med andra ord varit det ultimata botemedlet mot ett oroligt, fjortonårigt Linneahjärta, och jag tror det kan bota många andras också. Även hennes nittonåriga sådana. För även nu, när jag har fyra helt egna väggar att röra mig mellan, finns det ibland en vilja därifrån. För även nu, när jag kan skriva mina ord själv där, när jag kan måla mina tavlor på egen hand, saknar jag sammanhang tills jag hamnar bland andra som skrivit andra ord och använt andra färger.
Det är inte bara det. På Kaleido har jag sett händer som aldrig skulle ha plockat upp en pensel göra just det, sett öron som aldrig tidigare lyssnat på poesi göra det. Det hade de aldrig gjort bland sina egna väggar, eller på busstationens betong eller i den där kafédelen på Ica. För ja, det är där många ungdomar håller till, och jag förstår deras rastlösa själar men jag förstår också att ingenting växer ur betongen.
Lokalerna på Kaleido spirar redan, men jag längtar till när det inte längre är en uppstartningsfas och när alla fattar att det är gigantiska ytor att nyttja utan begränsningar. Längtar till när det är självklart att gå på vernissage i loungen, eller gå på söndagslunchen och höra ett band spela för första gången.
Förhoppningsvis kommer inte lika många fjortonåringar vilja rymma från allt tre gånger per dag då.